Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1847, sida 1

förra (lordringarne) mindre fullkomligt motsvarades. Staten kan derföre i större eller mindre mohn frånträda denna princip af gemensam satligvärd, om den förmår bevisa, att kostnaderna sor den enshilda derigenom minskas, men den bör likväl strålva derhän, att, så vida icke detta hinder i för stor grad möter, göra fattigförvaltningen så gemensam, d. v. s. fattigdistrikterna sä stora, som möjligt. Den måste kunna säga till innevänarne i bvarje distrikt: jaog öfverflyttar på eder skyldigheten att underhälla de ibland er boende fattige, men befriar eder deremot från alla bidrag till de öfrige, emedan kostnaden på detta sätt blir mindre, än om jag följt den stränga rättvisans bud; och J hunnen ej klaga deröfver, så snart er egen lördel är dermed förenad. Innan staten kan anse sig berättigad till denna skenbara orättvisa, mäste den likväl noga ölvertänka nödvändighgten deraf, söka utforska medel att göra den gemensamma fattigvården möjlig och i hvarje fall endast frånträda principen så mycket, som är aldeles nödvändigt, eller, med andra ord, försoka, om ej en gemensam lattigvård för hvarje län vore utsorbar. Orättvisan vore endast skenbar, emedan alla hade fördel deraf ; men en verklig orättvisa vore det, om staten i följd af samhällets indelning i flera fattigdistrikter nödgades på annat säll inskränka menniskornas frihet eller såra deras personliga rättigheter. betta måste under alla förhållanden fördömas, emedan en orättvisa, stor eller liten, skenbar eller verklig, aldrig kan berättiga till någon ny orättvisa, äfven den aldraminsta, en sats så klar, alt den endast behöfver anföras, för att vinna bifall af hvarje rållänkande menniska, och hvars bud dock dagligen trampas under fötterna. För att soulagera någon öfver den orättvisa, han lidit, tilllåter staten honom begå å sin sida en orättvisa mot någon tredje. Detta kallar man vara billig mot alla, hvilbet med andra ord vil säga: att låta alla få smaka piskan. En sådan ny orättvisa vore det, om man tillite understodsgifvarne såsom ersättning för den orätt, de möjlisen lidit, utöfva mot andra ett förtryck, som af ingen annan grund rållfärdigades, om det. ex. kunde hindra en menniska att bosätta sig hyar som helst, eller tvinga henne, att vid inslyttping ådagalägga sin förmåga att kunna berga sig, så vida ett sådant bevis icke behöfts för att bo qvar på den förra vistelseorten. En lag må vara så sträng, som helst, men den mäste vara lika för alla och öfverallt. Man kan fordra hvad vilkor som belst af arbetaren, men fordringarne böra vara desamma i alla landets delar. Kan jag på ett ställe al landet tilllrelsställa lagens fordringar, måste jag också anses kunna det på andra ssällen; och den, som icke kan tvingas ait flytta från en ort, kan icke heller hindras att flytta till hvilken ort han vill, så länge han ännu icke genom eget förvållande förlorat någon af sina medborgerliga rättigheter. Liksom vi i det föregående sett, att understodsgifvarens första fordran (om gemensam fatligvard) icke allud kan fullkomligt esterlefvas, så kan detta äfven vara förhållandet med den andra. Det han ofta falla sig billigare att låta den fattige vara sysslolös, än att förskaffa bonom arbele, o. s. v. Denna fordran inneholle bland annat, alt den saltiges underhäll skulle göras så billigt som mojligl. betta har likväl sin gräns i samhällets gemensamma bebof, att icke se honom dö af hunger eller vanvård. Samhället ensamt äger således bestämma till haru stor grad den sottiges behof böra fyllas, hvad som anses oundgängligen nodvändigt för hans be. stånd. Iläral följer ock, att staten måste vaka öfver och undersöka den sattiges tillstånd på hvarje ort. Den kan visserligen öfverlåta åt hvem som helst, att omedelbart draga försorg om den fattige, men den får icke sedermera lemna: honom ät sitt öde, utan mäste fortfarande håla tillsyn öfver bans skötsel. Detta är den fattiges rätt, som ensamt hvilar på samhällets medlidande med hans uselhet; bvarföre ban icke