Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1847, sida 1

i sig sjelsva vore barmherliga. Menniskokårleken är dersloce en nödvändig egenskap for en hvar, som vill blifva upptagen som medlem i en stat, och sambället bör derföre på alla mojliga sätt inplanta denna känsla hos den blisvande medborgaren. llafve vi vu sett, att de fattigas lörsörjande är grundadt på medlidande allena, men atlt detta lihväl kan goras till en yttre pligt och berättiga staten till tvångsåtgärder, så är å andra sidan nödvändigt, alt statens rätt mot den enskilde noga begränsas. Samhället, som representerar totaliteten af medborgare, säger till en hvar af dem: alla dina medborgare äro barmhertige; de fattigas underhåll är derföre mitt behof, och du mäste hidraga till detta beboss fyllande?; hvaremot den enskilde säger till. samhället: detta wedgiver jag, men milt biliag bör icke vara större, än det, som hvar och en af de öfriga utgör, och summan af dessa bidrag icke större, än bebolvet. bessa fordringar måste äfven samhbållet sinna billiga och söka efterbomma, så vidt möjligt är, ty det omöjliga han ingen med fog begära. Det är ursäk ligt, om man ej hinner sullkomligheten, men det är olorlatligt, och i nu sorevarande fall orattvist, om man icke soker efter sormåga närma sig densamma. Statens skyldighet i denna angeligenhet reducerar sig siledes till uppfyllande af dessa två sordringar å understodsgifvarens sida, och vi skola dersore något närmare utveckla hvad de innebära. Den sista bland dem, eller att utgifterna icke skola vara större, än beholvet oundgängligen fordrar, d. v. 8. att beholvet skall göras så litet som möjligt, vore naturligtvis motsvarad, om bebosvet blefve oåndligen litet, eller, med andra ord, om antingen inga fattige funnes, som behöfde anvlita den ossiciella sattigvården, eller ock om staten så inrättade satliganstalterne, att de fattige förmådde föda sig sjelfva, eller lefde af så godt som ingenting. I sojd af denna fordran, har säledes staten 3:ne åligganden, eller den bör 4:o sörmå enskilda vålgorande menniskor att draga försorg om den fattige, och sålunda sträfva derhån att göra salliginrätiningar säsom slatsoch kommunalanstalter ölverslödiga, utan i stället öfverlata dem äl enshiida såll-kaper; 2:0 draga så stor fördel som moajligt af de satliges arbete; och 5:o göra deras underball så billiat som omständigheterna tillåta. Naturligtvis gåller om fattigskatten detsamma som om alla andra skatter, att dess upptagande bor orsaha så litet hostnad och besvär, som mojligi. Man skall kanske anse för ofverslodigt, alt vi ens nämut dessa åligganden, då de tyckas följa af sig sjellva; men det gives saker, som hvarje barn kan begripa, och hvarom lihvål fullväxte personer beholva påminnas. Den första fordran åter innebär, att alla medborgare i ett samhälle skola göra precist lisa stora uppolfrisgar för de fattige, det vill säga, i förhållande till sin förmåga erlägga lika stora afgilter. Saledes icke absolut lika, då hvar och en skall medgilva, att enkans skärf var för henne en större uppoffring, än Fariseernas rika skänher för dem. En sådan likbet i algister kan icke på annat sålt tillvägabringas, än att alla fattige underbållas gemensamt af hela samhället, eller att alla afgiher inflyta till statskassan, om ock fördelningen af gasvorna till de fattiga öfverlåtes åt enskilda kommuner, sällskaper eller personer. Fattigskatten är derföre till den grad en statsskatt, att underhållet af Solvitsborgs fattige lika mycket åligger innevånarne i Luleå, som dem i Sölvitsborg, och så tvårtom, så vida Lulelboarne anse Solvitsborgs sattige för sina medborgare. Som likväl ändamålet med båda dessa fordringar är att få sattigalgisten så litet belungande som möjligt, måste man naturligtvis afstå från deras fullständiga uppfyllande, om ändamålet derigenom skulle förfelas, d. v. s. afgisterna derigenom blifva slörre, än om de