TA RR Se hä Ra IP Ua sorhållanden, förstört en stor del af landets tillgångar och skadat sig sjelf. Som dessutom bans fel numera ej kan skada, så kunne vi utan samvetsagg lemna honom åt ängern. Hvad angår dem, som sält på leverans till utlänniogen, för lägre pris, än de nu kunna få inom landet, och derföre vilja genom ett maktspråk komma från sina kontrakter eller undvika förlust, så bore vi gratulera dem till sin lycka, öuskande, liksom vart kabinett i Krakauerfrågan , alt det mätte vara sista gången, som beklagansvarda sorhällanden göra sådana afsteg från ölverenskommelsers helgd nödvändiga, Men hvad angår den talrika klass, som sålt sina små förråder i otid, eller icke i tid försell sig med sina behof, önske vi, att Regeringen och Rikets Ständer matte någon gång benjerta deras svåra belägenhet, genom vidtagandet af åndamalsenligare mesyrer, än exportförbud. Det gäller nemligen här den stora klassen af svenska jordbrukare, bergsmän, skogshemmansegare och husslöjdare, som draga hela bordan af statens underbåll och de öfriga klasservas försörjning. Genom ett ibland de mest bristfälliga och mest nedtryckande skattesystem, som ännu qvarstå i det bildade Europa, ser denna klass sig tvungen i otid afsätta sina skordar , utan att kunna så ansa och vårda dem, som behölligt vore, och under en tid, då transporterna oftast ännu äro svära, tilloppet af säljare stort, köparne besvärade af läng magasinering iutill oppet vatten, o. s. v., och under svaga är, lill följd af det ofvan omsormalta bemodandet att nedhälla spanmålsprisen, ser den sig oftast nödgad, at sälja allt, ända till sitt eget behof af utsäde och brodtöda, for att betala fogden, som eljest kommer med restlångden i ena banden och utpantnings-plakatet i den andra — egande blott boppet, att på kredit få på våren, af honom eller hans auktions-ombud, aterkopa sina ytersta behof lor osa dubbla värdet. Om denna klass ropar på utförsel sorbud, då den ser löne tagarne, hvilka utgöra den största unisormerade spanmalshandlande klass i Sverige, ifrån generalen, landsholdiagen, biskopen, land-staten, militären, ånda till presien, prolessorerne och sjellve utpautaren, lansmannen, salja spanmälen till exportoren, under det man ropar att ingenting år att vänta ifrån utlandet, uvarken utsadeskoru eller brodsoda, år väl sådant underligt — el er kan det väl vara annorlunda? men buru länge skall detta olyckliga sorhallande lemnas at odet allena? Skall man ej inse nodvändigheten af att i grund bota det onda? Skall man ej någonsin fatta att det är i vart skattvåsende, i vara vacklande nåringslorlattningar, i vara tillkonsltlade, ekonomiska systemer, i värt skrytsamima slalsverk med alla dess olverslodiga utgreuningar, och, kanske mest af allt, i var olyckliga tid, alt lata godtycke och ogonblickets ingilvelser gälla mera, än lag och fornult, som iman mäste soka ursprunget till vara olyckor och bekymmer? bet är allt detta onda, man mäste upprycka med roten, om man skall kunna hoppas någonting rätt kraftigt och godt af den svenska jorden ! Jag bar bland de här uppråknade skriande klasserna icke vidrort en, som likväl vu, icke så obetydligt, eburu sorsigtigt, latit sig blottas, här i bulvudstaden ätminustone. Det är: de med näringslorsauningarue missnojde, som sei den 4:ste Juli sin ljusva syssloloshets yttersta dag, eller stunden en för sålt vinnings sista glauje. be trodde aldrig på, att ropen skulle lyckas. Van visste, att ingen fara var för hulfvudstaden, och att for menige man brödet säkerligen ej blir dyrare, än 4845. Men man hoppades, alt just genom det väntade afslaget på exportsorbudet, arbetsklassen, som eljest icke alls synes bojd att taga parti, skulle at sjeltva ropen på förbudet bringas i rörelse. Derföre säg man ej otydliga spar al inverkan från den konservativa phalangens högre och lägre giader. De se nu belt flata ut, då de latt sin skenheliga önskan beviljad — och allt är sasom förut. Men skall det så ock sorblilva? Skall tiden visa, att man handlat klokt? Se der en sak, som jag betvislar!