KORRESPONDENS. Stockholm den 17:de Maj. I Lördags meddelade ofäciella bladet det samma dag i statsrådet fattade beslut om förbud af spanmålsutförset, ifrån och med den 24:de d:s intill den 15:de nåstk. Augusti. Den i tre veckor agiterade frågan är således nu afgjotd, på vanligt sätt, genom ett Regeringens mahtspråk. Genom en ätgärd, som vid den lid, den vidtages, icke gör det ringaste till ändamalet, hvilket loregilves vara: att förekomma en olverdrifven utskeppning af i landet befintlig spanmål (all sådan utförsel hade dock af sig sjelf alstannat, till följd af de höga priserna inom landet och beholvet af fartyg för införsel) har man för läng tid rubbat förtroendet till lagstiltningens sasthet i principer, och sålunda återförsatt oss i det oefterrättligbetstillstånd, som godtyckligbet i ekonomiska stadganden och undantags-lagar alltid måste medföra. Det var visserligen icke underligt, att enskilte, uppskrämde af de så ovanligt uppstegrade priserna på spanmal och af de ölverdrilaa berättelserna om gjorda och påtänkta utsändningar af denna vara, befarade en brist och föllo på ideen, att den kunde sorekommas genom ett export-lörbud. Dylika tvångsåtgärder hafva hos oss så ofta vidtagits, all man anser dem tillhöra vårt i så mycket bristfälliga rätts-tillstånd, och bränvins-lagstiftningen har i detta afseende så berusat de svenska rätts-begreppen, att man ej bör förundra sig öfver symptomerna af ett politiskt delirium tremens. Men Regeringen bade bordt skåda saken ur en högre synpunkt. Hos henne hade ögonblickets hotande företeelser icke bordt få gälla för mera, än hvad de i sjelfva verket voro: foster af obekoniskapen med rätta orsakerna till prisstegringarne, och af fruktan för en brist, som orverdrels, och ett export-förbud i Ryssland och Preussen, som icke fornustigtvis kunde ske; men hvilkas barnsliga skri omsorgsfullt eggades af enskilta interessen, bränvinsbrännarne, dem,som sälde på leverans till utländningen i vär, samt de, som nu behöfde köpa spanmål, sedan de i otid sålt sina förråder, eller ej i tid försett sig med sina bebof. Inom Regeringen hade den närmaste framtiden, förnuftigtvis, bordt få gälla mer, ån ögonblickets trångmål, heldst bon hade i sin makt att vinna de säkraste upplysningar om de tillgångar, man bade att i grannrikena påräkna, samt hunde lätt underhjelpa transporterna derifrån med koonans fartyg. Hon visade ock i början ett lugn, som tycktes kunna ingilva förtroende till hernes sasthet; men sedan justitie ministern väl iterkom och statsrådet fulllaligt kunde samlas synes hon bafva blifvit rädd — möjligen fö sig sjelf — och vi stå nu äter, såsom nyss tämnudes, i det gawla oesterråttlighetstillståndet, der interessenas rop och de maklegandes godtyke tumla om med lagsiiltningsprinciper och enskild välfärd. Mängden inser i betänkligheten af denna afvikelse srån ett, ika mycket af statsklokheten som af rättsbegrepet påkalladt system. I 24 är hafva vi här i Indet arbetat på att uppbjelpa och betryggga ganmålshandeln, som var förstörd genom staten inblandning deri. verkningarne af dessa betödanden hafva visat sig i en tilltagande åkerbrus-produktion och med de, ehuru ännu ringa, irafter jordbruket hunnit vinna, samt i trois : flera missvextår och isynnerbet många ogynsama foder-år, balva äfven ladugårdshandterinnn och boskapsskötseln vunnit en betydlig förbiring. Men vår spanmålshandel har en svår edtäflare i de östra och södra grannstaterna; oc för att den skall kunna bestå i ett land, der egna ördar så ofta vexla mellan öfverslod och brist, ärlet af högsta vigt, att de dörtill använda kapitalerafva full frihet att begagnalandets läge och Ewpas handels-konjunkturer, utan befarad invean af inoch utförselförbud. Det är mellanhaleln med de stora spanmilsproducerande länrna i öster och de spanmålshahäfvanda 3 po