v113) JUV nDHGIIUGV TO CNA — med detsamma betaga dem kraft att sorse landet med dess behof, då särskilta sörhällanden göra dessa trängande. Samma skäl, som man nu sökt för exportförbud, nemligen höga spanmålspriser inom landet oeh i alla grannstaterna, skola länge fortfara. Men skall man då äfven fortfara med förbudet? Skall man hvarje är narra bvarandra April, med petitioner och rop på åsorbuda, för alt tvinga våra landtmän att bortslarsva skörd, tröskning och ans af sin spanmål for att hinna på hösten söka hos utlännningen ett Europeiskt försäljningspris, som man nekar dem inom landet? Skola våra bandlande tvingas, att redan om hösten, utan ledning af säkra underrätielser och under täslan med de östra spanmålsproducenternes då utbjudna stora partier, utsånda under större risk och kostnad värt ovissa osverskott, emedan de ej kunna väga hoppas att få göra det nästa var, då man känner de fördelaktigaste afsällningsorterna, kan sända vårdad vara, kan hinna före de finska och ryska sartygen, och ha visshet om att landets eget behos är sylldt, eller kan genom införsel fyllas? — Ilvem kan ej inse, hvilket af dessa alternativer är det fördelaktigaste? Men förstöres ej just det genom sorbudssystemet? Besynnerligt nog synes det hafva undssallit alla, Regeringen och förbudsmännen, att ett exportförbud i betydlig mån försvårar möjligheten af: import. Grundas nemligen förbudet derpå, att : spanmäl i landet icke sinnes, så är ju åtgärden en ren dårskap, ty da kan ingen export ega rum. Grandar det sig åter på vissheten at spanmal finnes, så stär handeln rädvill, buruvida eller till hvad grad den kan med lördel iusorskrisva spanmål. Då den inländska spanmalen icke fär täfla i pris utom riket med utlänningens, måste ju dess pris inom landet falla, under den utländska; men buru vill man då, att den enskilte skall våga inköpa och införa spanmål? Just genom exportsorbudet för de befintliga ringa förråden, skall man hindra införandet al mångdubbelt större partier. Under en fri inoch utförsel hjelpte allt detta sig sjellt; och säkert vunne då på samma gång den iuländske producenten, konsumenten och bandlanden, gemensamt med skeppsredaren, sjololket, arbetsklassen i bamnarne, forbönderne i landet, med eu ord alla: ja, sjelsfva tiggaren, som, om han ägde qvar den ringaste kraft, skulle halva lättare att lå arbete eller bjelp. Jag vill ej tala om det rättsvidriga och väldsamma i hvarje dylikt förbud ; jag beholver blott erinra, att lika så väl som vi nu återga till sorbuds-systemet, lika gerna kunna vi, ester väldsprincipen, äterställa alla de gamla stadgandena om landtmannens skyldighet att sälja till vissa städer, att hembjuda at vissa bruk; att icke få bålla mer än visst antal drängar, att sånda från sig sina söner och döttrar, att icke få begära mer än vissa priser, o. s. v. Det ena är alldeles icke rättsenligare, än allt det öfriga. Men jag lemmar hela detta rätts-område villigt åt slömskan, väl vetande alt nyttans, nu för tiden, är våra sig så kallande statsmäns och liberales kapplopningssalt. Det skall imedlertid blifva rätt upplysande, att se hvad de stora verkningarne al export-sorbudet kunna blifva. Visa de nedtryckta spanmåls-priser, under fortfarande brist, till följd af bortskrämd import, sa torde de, som nu skrika bögst, komma att ångra sig jemmerligt. Jag bar i början antydt, att dessa klagoskri mest höjdes af enskilta inseressen, bränvinsbrännarne, al dem som sält på leveranstillutlänninsen, samtaf dem, som nu behösva köpa spanmäl, sedan de i otid salt sina förråder, eller ej i tid försett sig med sina behof. Jag är skyldig att närmare förklara mig häröfver och bör dervid först yttra, all meningen ej är alt klandra dessa klasser, lika så litet som att sordoma, att, vid åsynen al ställningen under en ännu fortfarande vinter och stängd sjosart, minuthandlarne belarade brist och trodde sig bora anropa hjelp. Man har i värt land så vant sig vid undaniagslagstiftning , vid maktsprak, vid den ena solkklassens anspråk på de andra, som den anser vara sig underordnade; man är ännu så allmänt benägen att avse bonden eller jordbru