dersokningen om alla srågoro så, att ett helt och helgjutet förslag kunde uppgoras, eller sullständiga grunder framläggas, till framdeles underskrift åt allmänbeten? Om ban i ett större sambälle, såsom t. ex. Stockholm eller Götheborg, skulle lyckas få tillsamman några hundra verkligen frisinnade och rättänkande män, som ställde sig fram, för alt bilda en sådan förening, månne man ej i andra samhällen kunde få se andra föreningar, som skulle berömma sig af all motverka saken? Männe ej i bufvudstaden en sådan anli-resorm-sörening skulle blifva mera eccellenl än sjelsva relormföreningen? Ilar försatlaren beräknat, att inom den del af vår besolkning, som för sina enskilda bestyr och sina tillgångar kunde offra tid och arbete i och för dylika föreningar, dagdrifvarnes antal är störst — de verksammes ojemforligt mindre? Hans föreningar, vi besare det, skulle, till följd just af de personliga förhållanden, som ständs-representationen medfört och ännu vidmakthaller, komma att utgöras, med undantag kanske i några så orter, al många löntagande embetsoch tjenstemän, några frälseoch ofrälse possessionater, några titulerade borgare, och möjligen en liten del våltänkande män af de der beskedliga klasserna, som abagligt Ållehandas nyligen så naivt specisicerat, såsom gående i dess ledband, men hvilka icke kunna bidraga med ett enda Iota i det tillämnade sorslags-arbetet, som säkert stannade i händerna på de sörstnämnde allena; och vi äre sårdige påstå, alt en ren förbistring skulle uppstå af alltsamman, älven om på ett eller annat ställe en samling af rauskassens medborgare skulle åstadkomma ett önskvärdt resultat. I allmänhet göra många sig ett alldeles origtigt begrepp om representationsfrågans verkliga anledningar, dess ställning och dess mål. Icke är den föranledd af den ärftiga adelns ovilja att fördrilva hvart tredje är på Riddarbus-bänkarne, eller af prelaternes önskan att bespara sig riksdagsresan och lefnadskostnaden i hufvudstaden, eller af borgmästarnes öfvertygelse, alt numera inga domsagor stå till buds för så kallade riksdagsförtjenster, eller ens af städernas liknöjdbet för sina Kongl. privilegier, tolag, o. s. v.; visst icke! Nej, vi gå så längt, att den ej en gång framkallats af dessa och flera andra klassers alsigt alt erkänna någon folkets allmänna rätt ati deltaga i lagstiftvingen, beskallningen och förvaltningen af dess angelägenbeter; och vi hemte stöd derför i allt hvad vi bittills sett utarbetadt eller påtänkt af dem, ibland dessa klasser, som haft uppdrag at deltaga i sorberedandet af reformen, nägra så adelsmän och prester i 1840 ärs konstitutionsutskott undantagna. Deremot är det, (måtte både Regering och alla våra medborgare en gång vål uppfatta denna förfärliga sanning!) massan alt folket, som genom sin bekymmerlulla belägenhet, sina undertryckta menskliga rättigheter, sitt af embelsmanna-godtycke, herremannasoriryck, skattebördor och nåringstvang nedtyngda lil, påkallat och med hbvarje dag, som andra folks sramsleg genom friare, rällvisare och tjenligare institutioner blilva synbara, ännu bestämdare påkalla den stora reformen, och med hvarje stunds drojsmål påkallar den allt mer omfattande, genomgripande och afgörande. Icke att detta så skulle förstås, som om massan sjelf ropade på reform: visst icke! Hon gör det iche, ty hon känner lidandet, utan att ännu i sin obekantskap med dess orsak kunna inse, hyllka som vållat detsamma, och lyckliga de, så långe hon icke gjort detta klart for sig! Hon skall måhända ännu et tiotal af är bortät icke göra det, ty hon byser ännu tillförsigt för den del af nuvarande Ständs-representationen, som star benne närmast, som i vissa alseenden visat sig förfäkta hennes fördel, och som bon med Svensk tro och tillit ännu anser strida for lörbåttrandet af bennes belägenhet. Men det är åsynen af hennes förtryck, armod och vantresnad, som upprört alla de länkande, ädelsinnade och verksamme ibland Sveriges lyckligare och upplysta besolkning, bvilka ej lata hänfora sig al ståndsfördomar, klassanda, näringsafund eller vämjeligt egoistiska läror, och formatt dem, alt i samma män de set regering, embetsmän, prelater och privilegierade solkklasser, liknojde för det sig jemnt sorvärrande saomhballstillstandet,