ungersnöden. Ett mäktigt bärskri genombäfvar verlden Orkanlikt ljuder det från haf till baf, Men icke det, som, dånande på färden, Från stridens tummel följer segrens glaf, Ej det, som jublar rundt kring offergärden Då srihetsanden krossat väldets slaf, Ej heller det, som stormande sig bvälfver När jorden af revolutioner skällver. Hvad bådar ropet då hvarom du talar? Hvad är på färde uti stad och land? Så frågar du i praktens stolta salar Med sorglos själ och belsans ros i brand. Men vandra ut kring bygsens magra dalar. Och gör en rund kring naken klippostrand — Är ej din själ af jern, ej stängdt diu öra, Nog får du svar på diva frågor höra. Se öfver hafvets svall till fjerran stränder, 0, blicka hän till Irlands kala kust! Der möter dig, hvarhesst du ögat vänder, Ja, kanske der det fordom log förtjust, En bemsk gestalt med tigerklor och tänder, Som lesvande dig sluka hade lust; En kannibal, som än i bleka doden Sitt rof förtär, och heter hun gersnöden. Hvem mäktar höjden af hans välde ana Och styrkan af hans vilda vingeslag? Der gyllne skördar blomma går hans bana Förstörande, lik en despotisk lag; Och hvar bou svajar bungrens svarta fana Flyr glädjens stråle undan lilvets dag. Ej under då, när ban sin gissel svänger, All nödens härskri verlden genomtränger. Var icke rädd! han ämnar ej belägra Din bög af guld, du Albions rike son. Han får ej lof dertill, längt mindre segra På dina kolossala skatters län. Ån har du råd att dina lustar hägra I spegelvägen af den gyllne än Och lika kraftigt dina lemmar göda Som makligt doggar och jokeyer föda. Blott hyddans barn står hotadt af hans betar, Lik Peligrimen af hygnans klor. Till flitens lugna härd sin väg han letar, På idoghetens tilja beldst ban bor; Emot hans glupskhet der man lasängt stretar Ty måtilighetens läror han ej tror. Tyrannen lik, på folkets blod han suger Tills kroppen knappt för tiggarstafven duger. Som vålnader från bus till huse draga Hans tärda offer. Ack, tortyrens död, Så grym den är, är dock en barnaaga Mot detta straft, som kallas hungersnöd: Ur egna pulsar vitdt sin dryck de taga, Och kroppens lemmar tjeva dem till bröd: Och mången mor, att lindra barnets smärta, Med blod det matar, flutet ur dess hjerta. Vid dessa fasans scener, utan like I mensklighetens hemska tragedi, Europa — sjelf en brödförlägen like — Med sina skärfvar står den arma bi. Men Albion, den stolte och den rike, Guldskördaren af verldens industri, Säg månn han ängslas, männ hans hjerta blöder Vid denna jemmet hos hans arma bröder? I brustoa ögat hos den svultne arma, Man fordre ej ett ajad till återsvar; Hans tårar bittra och hans böner varma Om bröd en gäckad röst i öknen var; Det stolta England kan sig blott förbarma, När det valuta för sin kärlek har. Så drifver det i stort en mammonslära Och tvingar sjelfva hungren att den ära, Jag vet väl jag ett annat land, hvars ära Ej måtas får med krämarns nidska mått, Hvars samsundsdygder skrytets glans ej bära, Men ädelmodets höga färger blott ; Hvars söner fått i arf den gyllne lära Alt älska Gud och göra nästan godt: