Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1847, sida 1

e W ——7727 — 2 Aa A2 — sina respektive marskalkers anförande, i de sakallade hvita salen. Sedan församlingen o ÅD nat sig, begal sig konungen, beledsagad af prinsarne, hosstaten och rikets högsta embetsmän från riddarsalen till bvita salen, hvarvid riksinsignierna buros framför honom. Inkommen i salen, intog konungen sin plats på chronen, höll throntalat och öfverlemnade marskalkerna marskalkstafvarne såsom tecken Iill deras värdighet, hvarelter statsministern Bodelsehuing förklarade landidagen för öppnad, och honungen och havs svit återtägade till riddarsalen. ; Stränderna äro indelade uti tvenne såkallade Curier, hvilka på visst sill motsvara Englands olveroch underhus samt Frankrikes begge kamrar, i det första cusian eller herre-curian innefattar det på sjellskrilvenhet grundade herrestandet (furstar, grelvar och berrar) samt ans dra eller trestånds-curian? består af de landtdagsledamoter, som blilvit valde al riddarståndet, ståderna och landtörsamlingarne, Fursten af Solms-Hohensolms Lich, landtdagsmarskalk för Rhenpreussen, bar blilvit utnåmnd till marskalk lor herrecurian och kommer äfven alt presidera i plenarlorsamlingarne, då alla sländen äro sörenade på ett rum. Landidagsmarskalken för provinsen Brandenburg, öfverstelöjtnant Adolf von Rochou,, har blifvit utnämnd till marskalk för riddarstandets, städernas och landtlorsamlingarnes Ombud. Till kommissalie vid den förenade landldagen är utsedd inrikesministern v. Bodelschwing. Toromssalet, som hvad vidlysileheten anbeladgar kan mata sig med ett budskap af presidenten i Norra Amerikas förenta slater, är hållet i en så all säga landssaderlig ton, hvilken här och der faller nästan något in uti det senlimentala. Det är icke en konstitulionel konung som talar till sitt solks ombud, utan envåldskohungen, som låter sina undersater sörnimma sin bhersbarvilja. benna envaldskonung talar dock såsom det synes, hjertats rena språk, grundadt på ianerlig olveriygelse, hvilket visserligen är en sak all mycket värdera; men han ser lingen blott ur en strängt monarkisk synpunkt, bvadan de uti bans tal framställda äsigter och idger på intet vis kunna motsvara vår frihetsälskande lids fordringar. Hvad som uli detta tal, oheråhnadi dess religiosa, eller såsom somliga skola såga, fromma tendens, isynnerhet springer uti ögonen är en bestämd, flera gånger under olika sormer upprepad förklaring emot insörandet af ett rättsenligt, konstitulioneli statsskick. Sin ärfda osorsvagade magt vill och mäste han bevara oförsvagad åt sina efterträdare. Han sormenar sig öfver och icke under hafva uppfyllt sin faders löste, men vill icke veta af en konstitution, emedan den icke passar för en militärstat sådan som Preussen. Han förklarar högtidligt, att ingen makt på jorden skall lyckas forma honom att förvandla det nalutliga förbillandet emellan furste och folk i ett konventionelt, konstitutionelt och att ban aldrig shall tillata att ett skrifvet blad liksom en annan lörsyn tränger sig emellan Gud i bimmeln och landet för att regera det med sina paragrafer och genom dem ersätta den gamla, heliga trohelenp Finanserna shildras såsom ordnade, och konungen erbjuder provinserna en gåsva ur stalskassan af 2 mill. Thaler, i och sor inrättandet al bjelpkassor; landets inre ställning framställes såsom blomstrande och national-välmägan i iilltagande. Ölver pressen utgjuter konungen sin vredes kärl och skrifver på dess räkning allt möjligt ondt; men från alla de vedervärdigheter, sör hvilka han och hans styrelse genom densamma varit utsatta eller som tilälventyrs ännu äro honom sörbehallna, vädjar han till sitt folk, på hvars trohet han såtter en klippfast tillit. . Slutligen fäster konungen ständernas uppmärksamhet på deras förballande lill kronan, eller, såsom konungen sjelf yttrade sig, lifsfrågan emellan thron och ständer. De äro tyska stän