Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1847, sida 1

nnnnin rq947 ccOC— ————— ——— — — orsaker, af hvilka de förnämsta äro: en sor handen varande större arbetskraft och deraf följande lägre arbetspriser; flere och lättare kotomunikationsmedel, hvaraf äter härslyta billigare priser för transport al råämnen och pradukter; ett storre direkte och indirekte understöd från statens sida, nemligen så väl genom teknoloviska instituter och praktiska läroanstalter af flera slag, som genom län af den betydlisa, så kallade manufakturdiskontfonden, och slutligen genom den storre fallenhet för industriella yrken, i hvilken Svenskarne äre Norrmånnen vida osyerlägsne. Moan torde foljaktligen vara berättigad att draga den slutsats; att det kommer att algå en läng tid innan den norrska iundustrien i nägot alseende kan komma att närma sig den svenska, om man än, i anledning af det storre tycke för fabriksyerksamhet, hvilket under de sistförflutna åren börjat visa sig, och af den omständighet, att kapita er under en följd af sredsär, samt för öfrigt goda konjunkturer i näringsgrenarne, icke skulle kunna undga alt hopa sig också bär i landet, trodde sig berättigad, attäfven i Norrige kunna hoppas ett nytt lif och ökad verksambet i denna rigtnivg. — Vi vilje på detta ställe icke läta förblifva oanmärkt, att det icke är de kommitterades mening, alt det härstädes, hyarest jordbruket och atskillige andra af landets naturliga nåringsvågar annu stå så längt tillbaka och fordra så stora krafter for att nå den utveckling, som de kunde och borde, och då tillika flere samverkande omständigheten göra det rådlige, alt endast med mvekon föroigtighet susäia sig på iadustrianläggningar i större skala, med rätla kan kräfvas sarskilta och direkta uppoffringar från statens sida, till befrämjande af sabriesverksamhet och manufakturer. Men det vi ans: oss böra fästa uppmärksambeter uppå, är den origtighet, som ligger derulinnan, att genom sastsallandet af allmänna tullalgifter gilva vederboraide ett hopp om skydd, hyilket tillintetgöres derigenom, att svenska industriprodukler till en stor del införas alldeles tullfritt. Den norrsia tulltaxans icke låga tullbestämmelser på åtKilliga labriksvaror och handtverksprodukler blifva salunda snarare tili skydd för de svenska, än for den norrska industrien. ö Hvac beträffar den anmärkning, att man af de nu bestaende tullsormanernas fortfarande kunde halva at frukta ett kännbart desicit för statsinkomsterna, så anse vi oss på förhand kunna gura, att man val icke hitintills forsport nagra särdeles betänhliga verkningar af det i detta fall bes andande; hvadan vi icke eller vilje uppehåll oss vid åtskilliga, till en del mindre betydliga industriartiklar, för hvilka dock den hallva eler hela tullinkomst, som man på grund af uden mellan de begge rikena irälsade ölverenskommdse, lemnar outkräfd, uppgår till ett sammanlagdt belopp af 56,000 speciedaler årligen, i medeltal efter införseln under 5 år; men deremot avse vi oss böra specielit framhålla den under de sistsorslulna trenne åren så betydligt utvidgade insorseln af svenskt raffineradt socker. De svenska sockerralfinaderierna hafva allaredan i slera år, skyddade medelst inforsellörbud, drisvit deras produktion utölver Sveriges behof får 4344 till 40,788,070 socker och 4,166,349 å sirap), och Aster att nu Finland, som förut utgjorde marknaden för detta öfverskott, har uppvält den förut medgilna tullnedsättningen på dem, bar utsorseln från de svenska ralsinaderiema kastat sig på Norrige, till hvilket rike under sistl. ar (18453) infördes en balf mill. norrska Srtalpund (cirka 620,500 svenska sC) eller omkring semtedelen af Norriges hela införsel af denna vara. På grund af den i Sverige bevilJade drawbacken, som för hvarje raffineradt och kandisocker utgör 4 skilling svenskt banko är och den förmon i tullafgiftens nedsättning till hälften af den vanliga, bvilken denna handelsartikel i Norrige åtnjuter, är det naturligt, alt det svenska sockret kan sålias till något hil