Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1847, sida 2

Om en bildnings cirkel blefve inrättad i Götheborg torde den erinran böra göras, att man till undvikande af onödiga kostnader sökte att anordna allt med den största enkelbet, och såsom grundsats antaga att motarbeta lyx och ölverslod, samt iakttaga att inga flygtiga nöjen tillätes att uttränga den redbara och verkliga nytta, medlemmarne i en bildningscirkel böra tillgodonjuta. Denna varning torde måhånda ej vara så ölverslödig, som mången kanske anser den, när vi estersinna, huru man i Stockholm synes vara stadd på en afväg i detta hänseende. Man läste nemligen i N:o 49 af Aftonbladet, att den uti Stockholm bildade bildniogscirkeln sammanträdde i en af bulvudstadens prahisullare våningar, uti samma rum, der en af rikets högsta dignitärer gilvit sina banketter. Af nämnde berättelse inhemtades ålven, att detta sammanträde i det närmaste lihnade en soirce dansante, emedan nära hältten af de gilna numrorna bestodo af dansar. Ilyllas och erkännes dansen såsom ett billningsmeidel, da har man inkommit på den afväg, vi här ofvan antydt, och följderna skola ej länge uteblifva; ty ungdomen, lockad af deuta neje, skall snart med othlighet vänta slutet på äfven det mest interessanta föredrag eller den lärorikaste undervisning, för alt från dansrummen uttränga alla, som ej vilja eller kunna deltaga i detta nöje. be äldre sruntimren nodgas då att på vanligt sätt sitta i ett horn och gåspa, samt gubbarne att vid glaset och spelbordet söka någon ersättning. Med ett ord: hvarje sannt bildningsmedel flägtas bort al gallopaden och polkettan. Men detta är ännu icke allt. Dansen skall äfven förorsaka täflan i lyx och grannlåter. iluru skall då t. ex. en fattig arbetare kunna bestå sig en kostym, passande för danssalongen? Utan ivifvel miste mängen obemedlad gesäll, för äran att i de prunkande salarne i Brunhebergs hotel så svinga om med de förmögna handtverkar-dotttarna, göra kostnader, vida öfver sina tillgangar, för att vara så utpyntad, som stället och de ölriga arrangementerna ersordra. Invander någon, att dans mäste tolereras i sällskaper, der fruntimmer deltaga, så svare vi, och det på goda skål, att bildningscicklarnes ändamål bor vara nytta och ej endast noje, samt all äfven i qvinnans uppfostran och bildning, om den någorlunda skall emotsvara tidens kraf, bör det sannt nyitiga, redbara och förädlande elementet göras verkligt och lesvande. Utrustad med nyttiga kunskaper och kanske äfven med några små talanger, skall den unga qvinnan under lilvets alla sorhallanden röna icke allenast glädje och tillfredsställelse, utan ock flera ulsigter till sjellverksamhet och utkomst, hvilka skola göra henne mera lycklig, oberoende och värderad, än en snart försvinnande skönhet, rikedom eller yttre soretraden kunna åstadkomma. Vill man väcka hågen hos de unga för det ädla, nyttiga och goda samt uppfostra dem till lyckliga, välsinnade och nyttiga menniskor, bör det ske med en flärdfri enkelhet, okonstladt, varmt och hjertligt, ty då skall den sanna bildningens väsende, oberoende af den tomma flärdens glilter, en gång ibland alla medborgarklasser ega sina horyseer. Till detta önskvärda mål anse vi bildningscichlar, rätt utförde, i betydlig man kunna bidraga. — Jo