Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1847, sida 2

Fru Blavier sänkte modstulet sitt hufvud under denna nya ångest, och det blef äterigen Landrin, som kom till henaes bistand. — Under det jag var på terrassen, — sade han,— blet jag varse herr Moraod, som gick ölver garden för alt bege sig till Nicolas. Estelle kastade på honom en blick af erkänsla, och hennes man, vändande sig till henue med ett plumpt grin, erinrade henne om de misstankar, han redan meddelat henne ... — Jag var säker, — sade han, — att den skälmen Julius icke var i sitt rum om nätterne; nu ser jag alt det är den lilla Bosette .... — tåvarföre misstänka detta barn, — afbröt frun, som hennes egen fara icke kom till alt glomma rällvisans fordringar; — Rosetie är en mycket sladig flicka . , .. — Jag tror er gerna, min kära vän; ... har icke äkta mannens lältrohet blifvit ett ordspråk? — Derefter vände han sig mot Petter och sade till honom med en myndig ton: jag samtycker att hära dig, men, kom ihåg, kanalje, att du icke smörjer ihop några lögnhistorier. Och medan hans gäster åter begåfvo sig till sangs. gick han att instänga sig i sitt rum med tjufven, och ställde till yttermera säkerhet två domesliker vid sin dörr. Så snart fru Blavier befann sig ensam, sprang hon att bedja Julius aflägsna sig med det snaraste, då ställningen i huset tillät den unga mannen alt återvända till sitt rum utan all bli sedd. Innan han lemnade sin älskarinna, ville han saga henne några tröstande ord, men hon hade icke mera nagot öra för hans förföriska tal. — Herr Morand, — sade hon, — vi se hvarandra nu för sista gången. Jag hade icke väntat. det vet ni, den grymma lexa jag nyss emottagil, för alt ångra min svaghet.