Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1847, sida 3

gAAi TDTTt öTC Qs— ä — — brytelse i den tidens srenetiske roalisters ögon; den skulle blifvit straffad med förföljelser och landsflykt. Långa och outtrottliga efterspaningar uppdagade dock for enkan slutligen stället, hvarest liket hvilade. På hennes bon begaf herr Chartrouse sig till Provence, och natten emellan den 5:(e och 6:le December 1817, skred han, ledsagad af Bersandler och andre med lyktor och nodige redskap försedde personer, till den andra uppgrälningen at likel. Efter att det blifvit åter upplagel ur jorden, lades det I en kista, som herr Chärtrouse sjelf förde Ull Paris, och den 24:de var märskalkens gemål äntligen I bessitning at dessa sorgliga och dyra lemningar. Hon inbjöd herr Charlrouse att påföljande dagen enottaga hennes tacksägelser. Då han kom, emottogs han af betjeningen i sorgdrägt; vestibulen och trapporna voro klädde med svart; I salen, som på satnma sätt var dekorerad, sanu herr Chartrouse marskalkens enka djupt sorgklädd, omgifven af några få vänner och marskalkens släglingar. lion reste sig vid hans inträde, presenterade honom för hvar och en af de närvarande, och i det ton inför dem alla betygade honom sin erkänsla, inbjod hon honom all deltaga i sorgmåltiden. i denna församling sorkunnade marskalkinnan siit beslut att hämnas sin make. Hon måste dock vänta ännu tvenne år, icke på domare, — det sitves alltid folk, som bära detta namn, — utan på ögonblicket, då rättvisan kunde göra sig gällande. Den 19:de Mars 1819 temnade bon äntiigen sin ensliga vistelseort, för att hos Ludvig XVill ansöka om tillåtelse att anställa rättegång emot hennes mans mördare. Eon hade hoppats att Brunes kolleger, hans vapenbröder, kejsardomets gamle marskalker, skulle anse för en ära alt ledsaga henne till Tuillerierne. Men de befarade alla att ådraga sig hofvets och det royaljstiska partiets misshag, och undskyllade sig derföre; eu enda, marskalk Suchet, gaf efter för en förnyad uppmaning, och samtyckte slutligen att gifva deu ädla damen handen och föra henne fram för konungen. Hennes ansökning emottogs af ministern, herr de Serres, sigillbevararen, och den 25:de Febr. 1821, 6 år efter