Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1847, sida 3

Från Landcorten. Fahlun d. 25:te Febr. Ett bevis på den djershet och kallblodighet, hvarmed dessa skogsmenniskor ofta och vanligtvis med lycka behandla den eljest så fruktade björnen, lemnades för kort tid sedan. Bonden Lås flan Ersson från kyrkobyn i Wenjans socken begaf sig nemligen Thorsdagen den 27:de Januari till skogs för att hugga ämnesved till laggkäril. Ungesår 4 12 ljerdingsväg från byn råkar han, under det ban vandrade omkring för att utse tjenligt verke, att belt oformodadt med ena benet falla ned uti ett djupt, af snön täckt häl. Ett doft mummel ljöd genast dernere, och en bjornhona, föga trakterad af detta oväntade besok, rusade upp utur hålet, i tydlig assigt att anfalla den ovälkomna gästen. Mannen läter dock ej skräma sig, utan eburu hennes återbesök skedde så snart, att han, sedan benet lyckligen var uppdraget, ej ens hunnit vända sig emot halet, gaf han med yxan ett slag bakom sig, träffande så vål, att största delen af hennes käk afhoggs. llålsningen var nog kännbar, och björnhonan kröp för en stund ned i hålet, deruti hon endast till hälften hunnit upp; men efter ett ögonblick rusade hon åter upp elter ett rysligt rylande. Nu hade imellertid bennes fievde fattat last fot och så snart hon kom upp, klöf ett skarpt yxhusg hennes hufvud. Ropande derpå sin son, en 453 års gosse, som på litet afstand derilran holl hästen, uppdrog han björnbonan samt derefter trenne temligen stora ungar, som, så snart de ur balet uppkom— —