Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1847, sida 1

i ——— SSTFISEASRSETESA — — — Tegnörs sista stunder. Om den sista tiden af Tegnårs vistelse på jörden är icke synnerligen mycket att sortälja. Under sju ar framsläpade skalden en sorglig tillväro, till dess doden satte en gräns för bans lidanden. När man kastar blicken på denna tidpuokt, då solen, i sin nedergång omwgilven af töcken, skymdes för vär blick, mäste wan olrivilligt göra sig den fråga: Ilvad var orsaken, att ett sekulargeni, som Tegvers, slocknade ännu i mannens kraftiga ålder? Denna fröga är både lätt och svär att besvara: Svar, om man skulle ingå i detalj; lätt, om man blott slykligt vill angilva bulvudsaken. Orsakerna till Tegnörs lidanden voro al rent politisk natur. Tegnörs snille slocknade icke — det släcktes. — Djupt missnöjd med tidens hela rigtning och enhannerligen med den materialistisha och opoetiska anda, som allt mer och mer utvecklades hos det af Tegnr så ibnerligt älskade svenska folket, drog sig skalden allt mer inom sig sjelf, der den dystraste melankoll möte hobom med beständigt lornyade plagor. En mask sörtärde under en enda natt den kurbits, i hvars skugga profeten i Ninive fann skygd och svalka. Liksom denna mask på Jonas kurbits, så tärde melankolien på Esaias själ. I sill sorr så trelliga Östrabo satt han, en dyster och tyst, men i hogsta grad uppmärksam och orolig äskädare af dagens strider. — Hvad länge legat småärlsamt sammanprässadt inom ett menskligt bröst, maste våldsamt gilva sig luft. Så gick det älven med Tegner. Man var sjelf icke okunnig om det sorgliga mål, dit hans dagligen tilltagande svarmod med makt strilvade. Under sitt vistande i Stockholm sommaren 4859 var Tegnår flitig gäst hos en familj, som Sebodde ett landtställe på Djurgården. Vid ett af dessa besök ställde ban sig tanklull framfor ett fönster, der man öfver sjon hade utsigt ull Danviks darhus. Med ett uttryck at oändligt vemod i sill sköna anlete, vinkade han till sig värden på stället, pekade på darbuset och sade: å(Ser du, broder! der sa vi, santasiens mnartyrer, ändock värt slutliga hem.o Dessa ord gjorde ett djupt och outpshänligt intryck på ala uarvarande, bland hvilka likväl ingen kurde ana, buru snart och huru sorgligt de shulk besannas på honom, som, till hältten skamtsant, till hälften aningsfulli, uttalade den sorgliga profetian: Tio månader efter denna tilllragelse utbrast den länge dolda sjukdomen. Då den beständigt tilltog, besloto Tegnrs djupt )edrofvade anhoriga, att i Stockholm lörsöka had läkarekonsten till förbättriog kunde åstadkonma. Han bodde under denna tid i Bjorkmanka egendomen å kungshomen. — Alla de; somhade tillfälle att här besöka den uli lankens nat samlande diktaren, måste instämma uti bars egna ord: ÅDet gifres mycket skönt; om endast natten i biklat, Och Milton, om han sett, sit paradis ej diklat:o Ur det själens mörker; em i vissa hänseenden omegaf Tesner, lammale stundom fram de skönaste blixtar, glänste vänligaste stjernor. Och Tegnrs bekant åro derutinnan ense, att hans snille aldrig drålat med så öfverjordisk glans, som under en tid; då själens lägre organer förblefvo i verksumhet. Hans varma; ädla hjerla och han skaldiska inspiration sfram