Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1847, sida 2

ungdom med verklig hänförelse öfverlemna sig ät dylika förlustelser. Ilandtverksi lassen deltager väl äfven nägot deri, d. v. s. de förmögnare deribland; men gubbarne upptagas af de säta sammankomsterna lör rangerandet af shrå-societeternas upplosning till den 4:ste Juli, hvilken i vissa skrän gifver mycket nog att fundera på; och under det de bräka sina bjernor angående sättet att realisera embets-hus, upplösa kassor, surrogera pensioner o. s. v., tvista gesäll-lagen om lådornas? öden: somlige vilja tesormera deras organisation, andra vilja göra några kalas med fonderna ; och det är svårt att säga, hvilka som göra klokast. Imellertid omfattar politiken snart sagdt uteslutande representationsfrågan. Man hör ej annat än otron på kommitteen och tron, att det vore enklast och rättast, att helt enkelt upptaga norrska val-sormen och storthings-organismen. Detta är likväl något, som tydligen strider mot vederbörandes planer. Dessa gå ut på att forekomma all efterbärmningslust i den vägen, och det till den grad, att man icke en gång vill medgilva, all de två kamrarna, vidunderliga i sammansättning, må få sammanträda sor att gemensamt algora sina skiljaktigheter. Man har nu en verklig panisk fruktan för att de kunde komma till enhet, och bråkar det söre heldre ihop de konstigaste sormer, sor att tvinga fram resultat, di det ej kan tänkas vunnet genom enighet. Under det att man i några få kretsar och i kommitteen förbryllar sina hjernor med dylika lundeiingar, synes den stora mängdens sunda sorstand ingifva den mening, att ingenting blilver af alltsamman, förr ån nöden srambringar en radikal reorm, ungefär efter norrska mönstret, och hvilken är lika oundviklig, som onshvärd. — Sa länge tidniogspressen befinner sig på alvägar och vacklar i principer, dagtingar med usla fördomar, talar om eltergifter, som hvarje för solkets billiga rätt och sordel nitalskande man aldrig bör kunna medgifva, äro vi domde att stå qvar i fyrdelningens förbistring; ty det maste då anses för alla de mäktigaste interessena bättre, än att de skulle se sig olvervåldigade af på en gång regeringens, embetsmännens och penningaristokratiens förenade, oemotståndliga godtycke. Hvem som mest derpå blisver att beklaga, få vi nog se! F. d. ssatsrådet lleurlins mnämnins till biskop i Wexio har gilvit anledning till de alldra vidunderligaste omdömen: föga egnade att gilva nägra sorboppningar om något moralens ohade inflytande på politiken. Men af alla dessa, mäste man dock, för sin enfald, mest beundra ett i Dagligt ÄÅllehanda, der det säges, att just for det alt presterskapet handlar så föga presterligt och väljer med afseende på politiska syftemal i stället för religiosa, samt på riksdagsmeriter i stället för förijenster af kyrkan 0. 8. Y-, så borde Regeringen handla såsom den gjort, oci straffa det genom villsarandet af dess önskan. Liksom det icke vore ej blott värdigare en regering, utan äfven en pligt, att den, då presterskapet i elt stift så glömde den sannt presterliga andan, genom ett högtidlizt ogillande deraf ålerfora det till besinning af sitt kall och vilkoren för dess aktning, dess anseende? Denna Allebanda-jargon, i forening med hvad man sett pistas, att Regeringen icke bör handla krostigt och bestämdt sorr, an opinionen angaende sorändringarne är så utbredd, så allmän, att den finnes i bvarje tanke, bvarje mun, framkallar den frågan: huru det då skulle gått lill med reformationen, om en Gustal Wasa så handlat? — Om han hade väntat dermed, till dess krusisixen bade kastats på hvarje kojas spis, eller till dess hvatje svensk familj, al egen drift och genom eget motständ till katholska kyrkans proselytmakare, gjort sig till protestanter, månne vi ännu i dag haft den Lutherska läran? Svaret antyder hela besängdbeten i denna neutralitets-politik, som lemnar toskens dyrbaraste angelägenheter i eu sillstand af konservalivt liberal apalli. Å mn 5