vara befänkla på att undvika allt det, som dertill kunde gilva någon anledning. Sammanfattas nu det osvanfore framställda, så kan korpsens utlåtande i den förevarande frågan helt kort sålunda uttryckas : att korpsen på uppgilna skäl nödgas afsäga sig all honorisik utmärkelse för någon af sina ledamöter, men att, om något allmant understöd till apparaters vidmaktbällande eller anskaffande kunde korpsen tilldelas, vore detta en belöning, som korpsen med största tacksamhet skulle emollaga, och i mån af sina krafter söka att vedergålla genom nit och oförtrutenhet i sill kall. Sedan korpsen sålunda ullåtit sig i afseende på den sramstallda frågan, ansåg korpsen för sin pligt, alt härjemte betvga Hr landshöfdingen och generalen m. m. 2relve Löwenhielm sin tacksamma erkänsla, för det Ur gresven och landshösdingen haft horpsen i åtanka, och korpsen stannar i så mycket större förbindelse till tir grefven och landshosdingen för denna hans visade bevågenbet, som korpsen i allmänhet icke kunnat berömma sig af att dess angelägenheter blifvit soljde af Götheborgs samhålle med det deltagande, som en slik stiftelse synes böra kunna parähna. På Gotheborgs srilliga brandkorps vägnar: Dav. Herg, O. Gardell, brandmästare. v. brandmästare. Gustaf Mollberg. Svaret är horpsen fullt värdigt. De skäl, den sramlagt för sitt afslag af den erbjudna utmärkelsen, äro på en gång så sullailliga och hedrande, all de icke lemna något olrigt all Önska. Det torde imellertid böra till sällsyntheterna i vår dekorationslystna tid, att ett icke ringa antal individer asslar alla yttre distinhtionstecken för adagalagd samhållsnyttig verksamnet och åtnöjer sig med den utmärkelse, som ligger i sjelfva de ådagalagda handlingarne. For någon tid sedan lästes i denna tidning en uppmaning, att stadens damer skulle åt frivilliga hrandkorpsen förfärdiga och förära en fana. Saken stadnade dock, såsom det tyckes, vid blotta projehtet. Mojligtvis kommer dock detta nu, att, under en annan form, ga i verkställighet.