uppsättande, så att korpsen icke mera vill salla enshilla personer besvärlig; ehuru det måste medgifvas, art, om ett sådant understöd skall kallas i belöning, är den det på ett, så att säga, indirekt eller oegentligt sätt, alldenstund korpsen sjelf icke hemtar deraf den ringaste nytta, utan sordelen af korpsens tillvaro och verksamhet alltid tillfaller samhället. Af allmänna verk och inrättningar har korpsen derföre iche heller underlåtit att begära understöd, hvilket den annu ätnjuter af både gamla och nya brandstodsförevingen, samt brandsorsåkringsvet ket för byggnader å landet, och det är endast städernas allmänna brandstodsbolag, som korpsen saknar bland sine gynnare, ehuru korpsen haft allt skäl att af nämnde bolag vänta sig understöd, då det endast inom Götheborgs stads område har egendomar, försäkrade till ett värde af vid pass tre och en half millioner R:dr, och dertill sadane egendomar, hvilka icke, säsom gamla och nva brandstodsföreningens, bestå af solidare stenhus, utan till det mesta af trahus, de der följaktligen åro vida eldfarligare. Men då korpsen tvenne serskilte gånger hos detta bolag anhballit om något årligt understod i penningar, och bada gångerna, då frågan derom förevarit på allmän bolagsstämma, satt alslag på sin begäran; så synes det att korpsen icke har något att af detta bolag vidare boppas, och vill Icke heller på bolaget göra något ansprak. Och saledes ålerstar i detta afseende för korpsen ingenting annat, än alt, i likhet med IIr gresven och landsböldingen, på nylt hänskjuta denna delen af frågan till vållofl. magistratens eget afgorande, då det tvifvelsutan kan sorutses, alt ingenting bör komma att saknas, som kan bidraga till korpsens bestånd och uppmuntran. . Öfver den sednare delen af frågan, eller den honorisika utmärkelsen för någon eller nägra al horpsens medlemmar, vill korpsen, såsom redan är nämndt, icke innehalla sitt utlatande, så mycket mindre, som korpsen, utan att tiåda grannlagenhelen for nära, tinner dess algifvande mycket underlättadt genom de åsigter om nämnde sak, hvilka hos flertalet al korpsens medlemmar gjort sig gällande. Pa grund af dessa ser korpsen sig försatt i nödvändighet, att allvarligt undanbedja sig all slags hovorifik utmärkelse for euskilta medlemmar af korpsen, och tror skälet dertill vara af den beskaftenhei, att ingen skall hunna bestrida dess riklighet, så vida man endast föreställer sig det forhallande, i hvilket hvarje korpsens ledamot står till de öfriga, då korpsen vid någon eldslåckning är i verksamnet. Ilvarje ledamot har nemligen sin bestämdt gilna plats, der hans verksamhet tages i anspråk, så alt den ene ledamoten maste på sin plats visa lika mycken drift och oförtrutenhet, som den andre på en annan, om det hela skall hafva full olverensstammelse och sammanhang. Visserligen sinnas platser, som kunna mera bemärkas än andra, hvilket är alldeles i sin ordning, och till bvilka derföre val inom korpsen anställas, för att de dugligaste dertill må utses; men man far icke förbise den väsendiliga skillnaden, som det är emellan att blifva bemärkt och alt utmärka sig, och således icke heller taga för gilvet, alt den, som ionebar en mera bemärkt plats, just derföre i något afseende utmärker sig tromför de ölrige, som icke hafva fatt sig sådane mera bemärkto platser tilldelade. vid frivilliga brandkorpsen kan ingen, på hvad plats som helst, utmärka sig framför de ölrige, ty da hvar och en gör sin skyldighet, så kan ban icke gora mer, hvilket åter skulle anses vara gjordt, om företräde skulle kunna honom tilldelas. Om dersore korpsen nägon gang lyckats i sina bemodanden, så sar sramgangen icke tillskrilvas ungon enskildt ledamot, utan alla gemensamt, och det majligen sortjenta berommet blifver således, om det utfaller, en gemensam utmärkelse för hela korpsen. Iill detta påtagligen giltiga skäl vill korpsen dessutom bifoga, ait korpsen hyser den välgrundade öfvertygelse, att en yttre utmärkelse som, enligt sjelsva sin natur, endast kunde tillfalla nägra så af korpsens medlemmar, just för den orsakens skull mäste alstra al sig missbelåtenhet hos andra, som kanske kunnat vara dertill mera berättigade, men genom hvarjehonda tillställningar se sig sorbigångna: och häraf skulle säkerligen söndring . 1112— ,2. 11J Jan naäarmacta