Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1847, sida 1

A ennXnA —rH— till sin hulda maka och, i stället för att skiljas vid henne ordentligt inför domkapitlet, så alt hon sedan hade kunnat gista om sig igen, iog ban sig helt simpelt för att gifva henne dagg, som om hon hade varit en lumpen skeppspojke — och alldenstund hennes resben icke voro al jern, dog hon naturligtvis snart. Sedan ban bade utfört en del af sina hjeltedater, fick han imellertid åter lust att gifta sig, och valde till bustru den fattige Oeneus sköna dotter ; men oaktadt detta kostade honom flere apanager både till henne och hennes lamilj, blef han dock snart — då han icke kunde sorlikas bättre med henne, än Upsala domkapitel med rektor Almqvist och Stockbolms polis med Sondagsbladet — så led åt henne, som en katt ät senap, hvadan ban sände benne hem igen till hennes pappa, under det han sjelf dreg omkring och — bara för att drifva med far sin — lät sorguda sig af folken, emottog deras deputationer, hörde på deras tal, såg på deras lackeltäg 0. S. v. Men plötsligen, liksom för Mästerkatten, Falken och Liten lesver än, öppnades hans gral. Hans hustru sände honom nemligen en gång en sorbält elegant klädning; men då han tog henne på sig, så klibbade hon sig så fast vid hans lekamen, som en storspelare eller en procentare vid en ung Kongl. sekter, bvars Hr pappa är rik och sjuklig, och utsög hans krafter. Förgålves vred han sig, som en gammal fyllbult, hvilken skall in i nykterbetsföreningen, eller en välfödd krögerska, som skall in på vatten och bröd; klädningen höll bonom så fast, som en bedagad busbållsmamsell en gammal ungkarl; som en underjordisk skråordning, bindrade hon bonom i hvarje fri rörelse och gnagde intill märg och ben. Fortvislad ville ban taga lifvet al sig sjelf, läste herdaminnen, hörde på polisförhör, sor på marknader och lät lura sig af Ar Leja samt en och annan hästhandlare, bevistade åtskilliga ölverläggningar om kättare i Stockholms prestsällskap, disputerade om skön konst med en probeureuter o. s. v., men kunde ändock icke sorarga sig till dods. bå föll han slutligen på en ide, som understundom lärer användas på gamla hus, neml. att brandförsäkra sig öfverdrifvet högt, och kort derefter uppgick ban i lågor. Alt man efter hans död gjorde honom till en gud, var ganska naturligt, alldenstund han var af kunglig slägt. (O. C.;