Herr Axel, i hans studerkammare, samtalade med doktorn en stund angående affärer, och forttor sedan: vack, bästa herr doktor, jag vet icke hvad jag skall göra emot en misslynthet. som en tid bortåt plågat mig oupphörligt, och gör mig nästan olörmögen att sköla mina göromål. oHvad förslag — misslynthet? Nå hvarföre ansäklas ni af den? — — Jo, hör, Axel, ni måste gifta er. Då lär det nog ge sig.v Ingenting syntes komma Axel lägligare, än just detta råd; ty han svarade raskt och med märkbar tillförsigt: Derpå har jag också tänkt. Men till all olycka vill flickans får — —7 vJnså, alltså redan valt, och sadren samtycker icke? En ledsam casus! Isynnerhet då ni vid valet otvifvelaktigt följt mina grundsatser. vAlldeles. Flickan liknar mig så mycket. att jag icke kan beskrifva det. Men sadren har åt henne utvalt en annan. 5oorbannadtio och den der andre vill hon också ha?p våå ufl sörbjude, nejlo :eÅnå, det förändrar saken. Huru, om man spelte den gamle ett spratt! Mannen gör ju eljest sig olycklig, sin dotter olycklig, och er olycklig på köpet. Många menniskor ihåste tvingas till sitt eget. bästa, och sådant der tycker jag ogement om. Hvem är då den kuriösa patronen, om jag Mår sråga? pel — tillåter ni all jag för närvarande — — behåller för mig sjelf Nå nå, kära Axel, var icke så förlägen; men jag skall icke mycket forska. Känner Jag honom, kanhända?n (Forts.)