icke på höjden bortslosade så mycket onödigt, och deremot i dalen finge bebålla något af hvad arbetet förvärlvat. Di skulle man nog åter vänja sig vid att spara?7 — kanske med mera välsignelse än de, som spara utan arbete, hvad folkets svett anskaffar dem. bessa kunde uti icke ringa mån godtgöra folkets uppoffringar, om de ville göra sig mödan aw söka afböja de inom sambällena svåraste orsakerna till nöden, uemligen de konstgjorda, de för maktens, statslyxens, soretrådesrättigheterna och osverslodet tillskapade utarmnings-anledningarne. Skedde detta, skulle snart det naturliga armodet antaga en lindrigare natur, och vanan att spara komma äter i de sinnen, som då sågo en möjlighet att redligen förvårfva. Det har redan blifvit yttradt , att man ej kan med visshet veta, i hvad afsigt författaren i Allehanda talat. Men hvilken den ock må vara, skulle vi råda honom, att icke, under sina bekymmer för svenska folkets väl, alltför mycket söka kasta skulden för de tillfälliga bekymren på detta alltför tåliga och godtrogna folk. Det sker verkligen oförtjent; helst på en tid, då, kanhända sig till föga fromma, detta folk just låtit sin vaknade kraft hvila, af förboppning på en ny regering, som visserligen gått det till mötes i flera, och deribland några rätt vigtiga välsärdsangelägenheter, men som ännu icke visat sig villig att åt folket lemna något af den utaf förra regeringar inkräktade makt, hvilken dock icke endast lika mycket tillkommer nationen efter landets som förnuftets lagar, utan som tillika är ett vilkor för att man må kunna vänta sig alt folket skulle bättre sköta sig sjelf och förskona sin regering från de, såsom det synes, henne besvärande omsorgerna. Ett råd kan man, i afvaktan på ett sådant vålbetänkt och nodigt steg, imellertid gifva. Det är: att hon ville vara god göra ingenting, intill dess hon uppfyllt löftet att gifva nationen ett redligt ombudsmannaskap i en sann national-representation, samt ett verkligt konstitutionelt statsskick genom en kunnig, duglig och sill ansvarssalla kall upprigtigt hängifven minislere. Då torde nog betänkligheterna, såväl hos regeringen som hos folket, icke blilva så plågande, som de nu synas vara. ÅA Fr Yt ooetla REA ITE RE a TE Te or cg seg NA