och kommissionsarsvoden m. m., än att de inländske prisen lätt uppvåga den. Beräknar man rigtigt de statistiska silfrorna, som utvisa spanmålsbehofvande och spanmälsproducerande, spanmälskopande och spanmälssäljande, så är den rubbning, verldshandeln så der i fläng bär upp i Norden skulle kunna göra, temligen föga fruklansvärd. Men sedan vi således trott oss kunna med skäl bedja författaren i Allehanda lugna sig, för närvarande, såväl för utskeppning, som för bräne ning, så skulle vi väl hafva Just att tala vid bonom några ord om hans ton och syftning, bvad svenska folket och dess hushållning beträffar, samt Regeringens pligt och rättigheter. Detta torde till och med just nu vara lämpligare, än alla bekymmer om förbud, vare sig af spanmälsexport eller bränvinsbränning. Vi vilje derföre fråga författaren, om ban verkligen vill på allvar beskylla folket och befria Regeringarne (vi tala naturligtvis ou hufvudsakligen om de förra, emedan vår nuvarande ännu haft ringa tillfälle att inverka på ställningen; men också kan man ej säga, alt hon visat sig balva sannt uppfattat vigten af de förhållanden vi nu gå att vidröra) i fråga om underlåtenheten att spara, att wnka för Iramtiden; alt göra sig oberoende al nöden? Vi vilja fråga om det är så alldeles obehörigt, att svensken (under nuvarande samhållsställning) tänker kollektivt och kommunalt, liksom enskildt , att Regeringen bör något tänka för honom? Fullkomligt enige med honom derom, att det för nationen vore al yttersta vigt, om den kunde spara spanmål så, att ungelär två års utsäde och brödsoda sanns i landtbrukarens spanmåälsbodar och nära ett års behof i städernas och brukens upplags-magasiner, lräge vi blott: om ett sådant tillstånd är möjligt, der Regeringen; sorglost, i 40 år, låtit ett jordbruket nedtryckande skattesystem och ett all sorlagskraft hämmande myntoch kreditsystem fortlara, samt genom vidhållandet af sin godtyckliga makt i den ekonomiska lagstiftningen, inkräktningen på tullbeskattningen, och liknojdheten för den ivre handelns och rorelsens srihet, betagit folket all båg och allt bopp alt kunna sjellförbättra sin belägenhet? Finnes det möjlighet för jordbrukaren att undvika att genast försälja sina skördar, då man ej vill lindra hans grundskatter, ej underlätta deras liqvidationssått, ej aflylta en bop nedtyngande tjensteskyldigheter, och ända tills nu, genom näringsoch handelstvång, dömt honom, att icke kunna använda största delen af sin tid, sin fit och sin omdömeskraft till egen förkofran, utan låtit honom träla uteslutande för kronan, prester, militien, embetsmännen och jordegande berremän? När dertill kommer, att han aldrig funnit sin sparsambet underlättad, genom ändamålsenliga bankoch kredit-bruk; aldrig, icke en gång nu; i följd al den Heurlinska utesluwingen af några 22 i 1840—44 ärs ständers beslut om kom: munal-nämnder, funnit sina kommunala angelägenheter vårdade; men väl ser sig än i dag lemnad till ett lätt offer ät godtycket, under alla svårigbeterna att emot de måäkliges inflytelse eller de egennyttiges djershet vinna rättelse och rättvisa; buru vill man då, att ban i nödens, den i 99 fall af 100 icke sjelssorvällade nodens stund, icke skall tro sig med fog kunna yrka bjelpen från den makt, som man äflats att visa bonom, såsom utur ett gudomligt ursprung hemtande rättigheten att besalla öfver hans lif, egendom, arbete och välfärd, och som saledes, efter det enklaste begrepp om herrens och slafvens inbördes ställning, väl måste ega någon fördel, om icke pligt, att rädda äfven den armes ringa kraft ät framtiden. Han har ju den ständiga synen, buru hvarje familjs lilla källa får afgifva något till den thronböjd, hvarifrån man vet att med så många medel uppfordra all landets must; skulle han, då hälladern befinnes uttorkad, icke våga begära en läskedryck från de ståtliga reservoirerna? Ar oo bo oo RP sn TA urtda hötlttra Aam man