—U—d4—————nnA AAAAcc att hindra spanmålshandelns uppkomst och utvidgning. beremot vill författaren försvara bränvinsbränningssorbud, så till vida, som det är ett sätt catt bindra folket från ett oförnustigt användande af de tillgångar, som ännu finnas att förstora, a men ban bar betänkligheter dervid, ei asseende på det afbrott, detta förutsätter i en redlig affärsgång i den varan-4 For att kunna med skäl göra det, anser han, att Regeringen heldre borde ega datlt förbjuda alla slutningar om bränvin på tid, eller ock, när bränvinslorbud ansågs nödigt och utfärdades, på samma gång förklara alla då gjorda slutningar om denna vara af noll och intet värde — en åtgärd, som ban anser skulle medlöra aotrolig nytia c och avälsignelsen. Slutligen, efter förnyade betraktelser, allt under förutsättning att hela svenska folket eljest säljer sista tuggan bröd till Irländare och Fransmän, vädjar han till köpmånnens lugnade pröfning och ber dem sälja inom landet; men återkommer till en jemförelse mellan exportförbud och bränningsförbud, hvaraf man ser, att ban egentligen äsyltar att hålla tankan fast vid det sednare. Al denna öfversigt finner man säkert tillräckligt besannadt det omdöme, som i början antyddes öfver skriften. Den bar alla kännemärken af alt vara en så kallad förkännare på opinionen, icke den första, som man sett utgå från samma håll. Det är derföre man ock tror sig böra säga något derom. Författaren bar, temligen enfaldigt, sjelf antydt de fakta, som sala emot hans skenbara hulvudthema i bränvinsförbudet. Han bar nemligen erkänt potatesskördens dåliga beskaffenhet: den bar lidit under magasineringen. Naväl! hvarföre då ej låta den begagnas på det enda fördelaktiga sättet? Huru kan väl någon förvuftig varelse tro, all sedan spanmålsprisen vidare uppgått och med de stora lager af bränvin, som finnas, under en allmänt erkänd minskad förbrukning, mera säd kan komma att till våren användas i och för bränning, än som erfordras för potatesbränningen? Vore det ej då en vansinnighet att hindra villgodogörandet af den skämJa jordfrukten? och kan det nekas, att sodertillgången i en mängd orter behöfver detta stöd, innan betena kunna begagnas? ben delen af bekymren synes således aldrig varit allvarlig. Skulle det icke deremot vara spanmåls-utsörselsörbudet, som man gerna ville förbereda oss på, att tåligt emottaga? — Men förlattaren bar här sjelf bundit begreppet om dess våda, då han endast förutsatt, att de spanwålsbehosvande länderna, genom den glupska verldshandeln, blott komma att söka öfverskottet srån de lyckliga, som fåtl mer, än de bebölva. Det vore väl högst oslornustigt att hindra svenski jordbrukaren alt asyura sit ölverskow, just det året, då svenska bandlanden kunde bjuda bonom en rätt god bebållning; eller att hindra svenska spanmålsbandeln att draga så stor fördel af det befintliga ölverskottet i landet, son för utrikes handeln kunde erbjudas. Den ir säkerligen icke större, då man beräknar tralsportkostnad, risk taren icke gerna kunnat tda, om han känt rikets grundlagar. Det d. visserligen lemnadl åt Regermgen, enligt 5o Å Reg. Formen, att kunna dlorhöja tullen jå inoch utgående spanmålo — den enda förlöjning af skatt, som är konungen illlerkand; men alt förbjuda exporten, derlill finnes inlenting, som i lag berättigar Regeringen. Ut år en sjelftagen rätt. Också synes det var alldeles nog med rättigheten, att förhöja, eler såsom nu, då spanmåls-utförseln af Stänlerne ansetts kunna vara tullsri, bestämma en billig utförseltull, jemhad efter omsundigheternas kraf. Detta torde ej blifva så sort, ty redan falla spanmålspriserna i vestra Europa och England, och tillförseln dit fån lander, som undersälja oss, blir snart sv stor, att våra o. anavnttoter ei Uwtnnun der hetfala ein