Några betraktelser i anledning af den hotande, stora spammälsexporten. Under denna rubrik innehåller abagligt Allehanda för den 10:nde d:s en artikel, som väl i mänga afseenden utvisar en sådan enfald och planlöshet, att den icke kan blilva af någon egentlig inflytetse på allmänna tänkesättet om den angelägenhet, den är ämnad att behandla; men som, till foljd af föregående järtecken på tidningsborizonten, och de redan några veckor börda rykten, att Regeringen skulle vara i villrådighet om, huru bon borde bete sig i detta alseende, torde förtjena någon uppmärksamhet. Det är väl sannt, att man icke kan våga kalla artikeln half-officiel; ty då har man genast en den amplaste dementi, tio hogtidliga sorsäkringar om arbetets ärliga tillkomst utur egen fatabur, och hundra beskyllningar för misstankar, missnöje, bituerhet, radikalism, o. 5. v. Men att artikeln imellertid passar förträffligt för ett balf-officielt blad, torde ätminstone icke kunna nekas; och man har svårt att se, hvarföre den icke rätt så väl kunde fält en plats bos konfratern emed munlåset.? Årtikelförlattaren ädagalägger först sin djupa kännedom af tidens ställningar och förhällanden, berättande hvad hela verlden vet, nemligen: aatt förlidet ärs skörd i många län var under medelmåtiano, (notabene i landsh. berättelserna); calt den likväl, öfver hela riket räknadt, skulle varit mer än tillräcklig, om ej potates-skörden misslyckats och den inbergade delen deraf lidit under magasineringeno; och att vi hafva gomkring sex månader qvar till ny skördo. Han anser derföre, att befolkningen beholver särskild väckelse till besinning af hvad som sorestär (liksom om den spanmålshandlande och den i stort spanmäls-behofvande delen icke besinnade detta beständigt), och han utlägger nu framtidens dunkla öden, med en säkerbet, som om intet grums bade kommit med i kafsesumpen, spående: oatt verldshandeln kommer alt i sitt omätliga svalg upptaga allt öfverskott af födoämnen frän de länder, der skörden blitvit ymnig eller medelmåttigo, samt 6kommer att föra den till de länder, der missvexten redan är gilven, bevist af dagligen förnyade fall af omedelbar hungersnöd.o — Härpå för han oss till Irland och Frankrike, England och Skottland, utan att likväl på resan visa oss de i hundradetal döende, utsvultne Belgierne, och uppmanar oss, att di tid vakna och bereda oss emot de olyckor, som deraf kunde uppsta. Han säger, alt det är bekant, huru astora poster spanmål blifvit uppköpta i Upland, Södermanland, Westmanland och andra orter, allt för en tilltänkt export, efter hvars verkställande — om det kommer att ega rum — förråderna skola befionas länsade och förrådshusen lomma.n Derelter frågar ban: Hvad tänker Svensken i vår tid? tänker han ens något? Jo, han tånker; han tänker kollektivt och kommunalt, liksom enskildt, att Regeringen och staten skola tänka för honomo. — Detta sätt anser han icke vara afribetens i handling och viljao, utan alumpenhetens, och detta i en tid, då alla ord äro för sriheten.)? Efter en så pathetisk inledning frågar försattaren: hvad man bör under sådana omständigheter soretaga: Han ölverlemnar sig till en snart sagdt misantropisk bevisning, hvilken likväl numera synes vara alldeles öfverflödig, neml. att Begeringen ej behöfver tänka för hvarje enskild; at hon ej kan uträtta något, då hvarje samfällsmedlem sorgåter all sörnustig beräkning; att on ej bör i vanliga nödår göra något, utan sta menniskorna åter lära sig att spara; alt hon nnu mindre bör göra något under sådana förållanden, som nu, vid en nöd, esom beredes geom ett tanklöst förfarande med landets tillgåntr Således aingen undsätitningo — och dinet förbud för spanmåls-utförselp, ) ty det vore . — .-—-—-—-— VQeO XX —-—— . 2 ——— OA X Hr——2 Ä-2nn ? —— mm -L-S.-Knn neuevuu—