Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1847, sida 3

asträdande sängerskan, då en af direktörerne införde den bleke ynglingen på scenen. Hade denne knappt blifvit mäåltig sina sinnen och ännu intogs af tvilvel, huruvida hans öfverraskande äfventyr var dröm eller verklighet, så gjorde glansen af lusentals ljus, den uto mordentligt talrika församlingen och heta den främmande omgifningen ett Lill fullo döfvande intryck på honom. Men såsom han var van alt i tonerna på sin fiol öfverflytta hvarje sitt hjertas rordsr. så fattade han den äfven nu och sökte ett uttryck för ögonblickets öfverväldigande känslor. Han hvarken hörde eller märkte det dosva mummel af missnöje, med hvilket han emoitogs af publiken; han (trodde sig försatt i en förtrollad verld, eller i salarne, hvarest vedergältande Gudar throna; för dem ville han klaga sin bedröfvelse. Hans hjerta var så fullt af oändlig smärta, och hjertslitande. vemodsfulla t ner franiqvallde ur hans fiol. Straxt vid de första ljuden hade hvarje tecken till missnöje försvunnit, nu låg en stel dödsstillhet utbredd öfver sorsamlingen. Fallet af ett löf skulle stört denna tystnad. Liksom än den veka, elegiska sorgen klag sade från strängarne, än den vilda, hälliga smärtan qvidde i spetsiga toner, än den hotande sortvislan uppgaf sina skarpa och gälla skrik, så höjde och sänkte sig åhörarnes känslor. Tusende ögon simmade i tårar, men ingen hand vågade med näsduken beröra de våta kinderna. andan hölls tillbaka i hvarje bröst, sinnesstämmingen blef ängslig och pinsam. Det var ej mera någon konstnjutning, som ahörarne kände, det var ett djupt, onämmnbart lidande, en nerfskakande rörelse. Men siosinspelaren fortfor alltjemt att spela, hans hjerta syntes ännu vara oändligt fullt, och akademiens direktörer. som delade hela församlingens känsla, voro nödsakade att låta förhängel falla. När ridaen skilde virtuosen från det förmenta föerummet, begynte han att vackla och sjönk i de kringståeudes armar. Bröd!o var det enda ord, som kom öfver hans bleka läppar, och medan man