Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1847, sida 1

WAWQ TAAA ———— — ———— ——— — — såättningarne, och i och utrustas till örlogsfartyg. Sjöofficerarnes och det andra till sjökrig öfvade manskapets deltagande i längre transatlantiska resor skulle säkerligen, utan något vidare tvång, vara nog för att bilda en sjövan stam, att, när behofvet så påkallade, användas till inöfvande af den mindre besarne delen af sjöbeväpningen. Huruledes en anvan vigtig del af den sjovana folkbeväpniazen skulle kunna bildas af fiskare, lotsar, s. k. skårgårdsbonder, o. a. d., till besättningar på kanonbåtar och andra kustsfartyg, vilja vi endast antyda. Att det till en dylik folkbeväpning till sjös skulle finnasindivider nog, derföre äro Skandinaviens många oar och langa kuststräckningar oss en såker och tillförlitlig borgen. Men för att kunna åstadkomma allt detta, sör alt kunna framkalla det som en naturlig mogen frukt och icke såsom en drifbusplanta, vore det först och främst nödvändigt, att de skandinaviska rikenas handel och sjöfart utvecklade sig i en grad, som de nuvarande förbällandena knappast tillåta att ana. I en dylik utveckling, mer an i hvilket annat som helst, ligger vilkoret för en skandinavisk forenings rätta betydelse och kraft, dess välstånd och anseende — den må vu förr eller sednare kunna tillvågabringas. Och skulle det väl vara omöjligt att kunna åstadkomma och framkalla en sädan? Grundmaierialerna till densamma finnas redan i rikt mått att tillgå. Det är endast förhållanderna, som hilintills hafva motverkat densamma. Men åro de äfven så oundanrödjeliga alla dessa forhållanden, som under en så läng tid bafva till den grad hämmat flödet af en af Nordens förnämsta näringskållor, alt Danmark och äfven Sverige till en del emouaga de till förbrukning inom detsamma nödvändiga transatlantiska produkter från Tyskland? Skulle det icke kunua framkallas nya sorhållanden, under hvilka alla tre de nordiska rikena icke allenast i merkantilt afseende befriades från de andra nationernas supremati, utan äfven sattes i ständ, att, åtminstone i någon mån, på verldsmarknaden konkurrera med desamma? Sbulle det icke för deras förenade bemödanden vara möjligt att bryta sig vägar för ernående af elt sädant föremål? Det bjelper föga att uppmana nationerna till något soretag — vore det än så sullhomligt, rigtigt, skönt och hedrande — om man icke på samma gång sormär adagalagga, att det äfven är fördelaktigt och ölverensståmmande med deras materiella intressen. bet är bloit förmedelst dem, som man, isynnerhet i vär tid, förmär uträtta något för en högre alsigt, och tiden sorljenar just icke ott tadias för detta förbällande. Det finnes dock knappast något sannt, andeligt interesse, som är absolut stridande mot de materiella, åtminstone icke mot samhällets, och så länge massan af dess medlemmar dag för dag måste för lilvets, vanans och nödvändighetens skull kämpa för sina materiella bebof, kan det icke vara annorledes, än att de med dem förenade iuteressen blifva, att vi så må uttrycka oss, det sinne, hvarmed den uppskattar, den vigtskål, på hvilken den väger de andliga interessenas och de högre ändamalens vigt och värde. Ehuru snledes Skandinaviens förening är ett föremål, som i alla afseenden måste erkännas vara skönt, bederligt, politiskt rigtigt och klokt, så är detta erkännande dock icke tillräckligt att framkalla någon verkligen pestämd handling och sträfvan i denna rigtning hos nationerne: man måste äfven kunna framlägga de materiella fördelar, som af en sådan förening skulle kunna. vinnas, och det tillochmed på ett sätt, som ofvertygade dem om, att sjelsva de första stegen på denna bana skulle kunna vara fördelaitiga och vinstgilvande. Först då skulle man kunsa vänta sig några lyckliga följder af sina sträfvanden for den stora ideen. Lyckas det blott en gång, att mellan Nordens brödrafolk knyta ett band, hvarigenom deras ömsesidiga välgång och fördel kan befrämjas, så skall bebofvet af en närmare och fastare för ett sådant ändamål