Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1847, sida 3

2 —— ———— ————————— men i detsamma som han lade händerna på sänggardinerna for att draga dem åtskils, sattade ett par krastiga armar tag i honom och en manlig stämma ropade: otlit, bröderlp De begge unga männen rusade fram ur sina gömställen och kastade sig öfver CantagrelDet var på tiden. Slagtaren hade straxt nedkastat Thomas på sängen, och hade denne varit ensam, skulle han snart gjort sig lös. Mon nu anföllo alla tre jetten med ett raseri, så mycket förskräckligare, som ingen sade ett ord. Gantagrel a sin sida, som gissade orsaken till anfallet och kände alt det här för honom var fråga om lif och död, uppbjöd hela den jettestyrka, naturen förlänat hogom. Kampen var förfarlig. En hel qvarts timma rullade de 4 männen omkring, säsom en oformlig rörlig massa. uppreste sig, nedföllo igen, för att på nytt uppresa sig och återigen nedfalla. Slutligen blefvo dessa rörelser långsammare och gruppen blet ett ögonblick liggande stilla. Sedan uppreste sig de 3 bröderna, och uppgåsvo ett segerrop: då låg slagtaren vid deras fölter, bunden med de medförda repen. Sedan stannade Thomas qvar kos Cantagrel, eme— dan Ludvig och Johan gingo och hemtade en bår. På derna lade de slagiaren, sastbundo honom på densamma med rep och nedburo honom. Det var enarknadsdag. och man kan tänka sig hvilket uppseende denna sällsamma företeelse gjorde. Ludvig och Johan buro båren och Thomas gick förut. Deras ansigten voro sönderklöste och blödande och deras klader i trasor. Cantagrel hade försvarat sig såsom ett lejon. Under andra omständigheter skulle man måhända frågat de unga männen efter amledningen till deras förfarande; men Olyckan, som drabbat deras far, var redan bekant och man lät dem obehindradt passera. För öfrigt hade Cantagrel. som alla igenkänt. ej någon kafle i munnen, och likväl ropade han ej om hjelp. Alven gissade