Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1847, sida 2

Det torde alltså vara på tiden, alt makterna al andra ordningen åtmiastone visa, att de ej med liknöjdhet åse, alt traktater och förbund brytas och folkens rättigheter trampas under fötterna. Res tua lunc agitur paries cum proximus ardet, sade den gamle Romaren, och vi tro att regeln ännu är fullt gålllande äfven för vår tid. Samma öde, som nu träffat Krakau, kan framdeles vara ämnadt en annan stat, om man icke i tid ej blott tager sig till vara, utan äfven ådagalägger, att man är på sin vakt. Att tiga, då pligten fordrar att man bör tala, kan visserligen vara diplomatiskt, försigtigt, ja superklokt; men fegt blir det alltid, och ännu aldrig bafve vi bört segneten prisas såsom en dygd, eller anföras som ett exempel, värdt att efterfölja — utom i Svenska Minerva.