Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 februari 1847, sida 2

Hvar och en, som på den sednare tiden läst Svenska Minerva, har väl icke kunnat annat än förundra sig öfver den bitterhet, som öfver allt i bennes uppsatser sramlyser mot den nya regimen, — en bitterhet, hvilken är så mycket inera påfallande, som bon i fordna dagar ständigt förebrådde de liberala tidningarne deras s. k. ÅUrenesi mot det gamla systemet och dess anhängare. Allt, hvad den nuvarande regeringen, vare sig i hvilket afseende som helst, tager sig före, blir al Minerva klandradt, missbilligadt, sörlojligadt. Stundom, vi medsgifve det gerna, kunna väl henoes anmärkningar vara på sin plats, t. ex. hvad beträffar en hop ordres. belallningar och förändringar, utgångna från landsförsvarsdepartementet, äfvensom i ett och annat politiskt bånseende; men öfver hufvud taget äro de af henne öfver regeringens tillgöranden anställda betraktelser obilliga och ensidiga samt sakna alltid det, som utgör bästa kånnemärket på besogenheten af en anmärkning, nemligen att man ser den vara tillkommen för sjelfva saken s, men icke sor den eller den misshagliga personens skull; följaktligen är grundad på rättskänsla, icke på nyck, alund eller hätskhet. Hvar och en, som följt med den periodiska pressens verksamhet inom virt sadernesland, vet att de personer, som nu i forening redigera Svenska Minervab äro mån, ulruståde med både kunskaper och en icke vanlig skriftställareförmäga. For mångden al tidningsläsare är äfven bekant, att den ene af dem fordom var en af de liberala idernas främste och lyckligaste kämpar, ja den, som först at den inhemska, politiska diskussionen inom den periodiska pressen gaf en, förut saknad, bhestämd färg, rigtning och lystning. Så