h en or el 55, saföaf 08, inien erreissa AA EVE RAMER oo CE — —24 bära tyngden af en olycka? som, derest föreningen emellan Irland och England vore en verklighet, med rätta måste betraktas och bebandlas såsom en nationalolycka. Hr Lahouchere, stats-sekreteraren för irländska ärenderna, tog regeringens försvar. (Som bans argumenter till största delen npptogos i det sedermera af lord John Russel hållna tal, så bafve vi ej ansett oss behöfva särskilt anföra bans yttrande, utan bänvise till lord Johu Russels). Lord George Benlinck (ifrig protektionist) förklarade att han och hans parti hyste deltagande för Irlands lidanden och derföre gerna gåfvo sitt samtycke till bvarje för deras afbjelpande lämplig åtgärd. Äfvev han sorebrådde regeringen, såsom en försummelse, att ej sjelf hafva låtit uppkopa spanmål för solkets bebof. Hav och hans parti ville ej bekämpa propositionerna om spanmålslagarnas och pavigationsaktens suspendering, ehuru han var af Yden mening, at ingen annan, än spekulanterna i spanmål, deraf komme att draga någon nytta. Han tillrådde regeringen att sjelf taga direkt befattning med lifsmedels anskalfande åt folket. Han tadlade regeringens politik i spanska frågan, och tyckte de uttryck, af bvilka tbrontalet begagnat sig i afseende på Krakan, vara för starka, emedan, enligt hans förmenande, den krakau betrålsande artikeln i Wiener-traktaten var blott en supplementar-stipulation, med bvilken Fnsland ej hade något att skalsa. Hr Roebuck (radikal) menade att Irland, enligt dess önskan, borde få lika rättigheter med England och en sjelständig styrelse, men sedan äfven sjelf draga försorg om sin befolkning, så alt ej, såsnart en wissvext å potatis inträffade, England skulle betungas med nya skatter till underhåll af 8 milliover Irländare, och det så mycket mindre som bufvudsakliga skulden till eländet ligger hos de irländska possessionaterna. Hvad spanska frågan angick, så medgaf visserligen hr R., att Palmerston blifvit olverlistad af Gnizot, men tadlade det satt, bvarpå den förre sorsåktat sin sak, och ånou mela sorhandlingarne å Ku, som bedrifvite uvdor Aberdeen s tid och förklarade, all ingen mMINISter burda weuguva en korrespondens emellan throninnehalvare, så framt densamma kunde utosva ett direkt inflytande på Siatsangelägenheterne. Sedan nagra andra talare yttrat sig, deribland Sir Robert Inglis uttalat den önskan, att man ej för Irlands skull måtte förgäta Skottland, tog lord John Russel till ordet: Han bekämpade först och främst Smith OBriens och lord 6. Bentincks påståenden, att ministren ej fullgjort sin pligt, emedan den ej sjelf latit uppköpa spanmal till konsumtion för irlandska solket. llan visade, att regeringens indlandning i handeln med lilsmedel skulle i längden snarare stegrat än minskat nöden. Köpmännen skulle naturligtvis skyggat för konhurensen med regeingen, deras verksamhet tagit andra rigtninår, tillförseln af lisomedel råkat i stockning och bisten blifvit hundrafallt större. Detförråd,som ereeringen ändå småningom uppköpt, belöper sig till 200,000 Quarters. Hvad irländska arbenlagen beträffar, så anmärktes, att, om denna I dag örfelat sitt ändamål, så låg skulden dertill ej se mycket uti lagens felaktighet, som fast mera derusatt irländska possessionaterna å sin sida visat oga eller ingen lusi att solja regeringens exemp och skaffa folket sysselsättning. Frågan l bade fy öfrigt ej varit, huruvida arbetarne skulle onvänds till ett mer eller mindre gagneligt arbete, un huru arbetsförtjenst vore att sörskassa ät lolke utan alt någon farlig konkurrens upp stode få de vanliga näringarne. Ått regeringen gjort hW på den ankom, bevisas båst derigenom, atnu 450, 000 individer, representerande en besolhing af 2 millioner. äro sysselsatta och erhålla larje vecka i arbetslon 158,000 L. Sedan förswade lorden regeringens uraktlålenhet alt lyssnaill ropet om parlamentets såmmam hallande Us dermed, att irländska regeringen och alla, Ym stått i direkt förbindelse med Irland, moltt sig en sådan åtgärd, af det skäl, att Irlandsläge skulle förvärrats, om landets inflytelserikte personer aflägsnat sig i olyckans första peril, och dels dermed, att det onda i början ej Vit så stort, som det kanske synts. Lord R. sal sig för öfrigt af spanmålslagarnes och navigalpsaktens suspendering ej vånta nå