Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1847, sida 2

—— —— 2j-— IEEE opå väg lill hemmet, der jag ofelbart inträffar nästa W isdag safton. Så snart J bekommit mitt breh skall ven afer straxt gå till Toulouse, för att säga min syster Mirallhe, alt jag önskar att se henne hos mig vvid min he mkomst, emedan jag har att meddela yhvad jag lyckats inhemta rörande Cantagrels tidiogare förhållanden. De äro sådane som jag väntade yoch befarade. För att sira resultatet af min resa, oskolen J be pastorn spisa qvällsvard hos oss Tisodagsafton. Den af er, som går till Toulouse, bör yundvika Svartb rödragatan, vid hvilken Canotagrel bor, på det att denne ej må känna igen hoonom, märka något och följa honom till er tant, af yhvilken han skulle kunna så veta min resa till Narobonne, som ej får komma till hans kunskap, Alltså Tisdagsafton. . ySaturnin Siadoux.p) Detta bref, som Maria sparat såsom sitt sista argument, för all öfvertyga pastorn, att han ej behöfle aterkomma till Croix Daurade före klockan 7, hale sin äsyftade verkan. Den gode pastorn älskade mcket familjen Siadoux, och hade noga känt den dide Mirailhe, som i lifstiden varit kramhandlare i Toulouse. Dess enka, som fortsalte rörelsen, var en ännu rätt vacker fru på 40 år, och som man desutom visste henne ega en förmögenhet af ungeär 60,000 Francs, så hade hon friare i öfverflöd. Till desse hörde äfven slagtaren, Cantagre i Toulouse, samma person, hvilken på ett så hemighetsfullt sålt är omnämnd i Saturnins bref. Deme Cantagrel stod i stort rop för sin osantliga kropsstyrka. Icke sällan hade han vid tjurfäktningrne med stadig fot afbidat den rasande tjurens anall, hvilken förföljde honom, fattat tag i dess horn, killkastat och sasthållit den, medan hans gesäll ned det glödande jernet inbrände sin herres namneliffer i dess hud. Det förstås af sig sjelf, att aldrk, en tjur, som af honom erhållit ett slag i pannan, åter rest sig igen. Dessutom förtäljde man, att har en