— — — —— Pastor Cha mba rd. Efter D:r Diecman. Presthuset i Croix Daurade, en liten by tält vid Toulouse, beboddes år 1700 af Peter Celestin Chambard, som ester sin tids begrepp var eu helig man, och i hvarje tid skulle ansetts för en hederlig man. Han besatt alla erforderliga egenskaper för att föra sina skriftebarn på den rätta vägen, var älskad och aktad i sin församling, bilade husliga tvister, utdelade goda råd och var en sjelfskrifven gäst vid alla familjtester. Han var med ett ord ven god herde i ordets bästa bemärkelse. Det enda man kunde hafva att anmärka emot pastor Chambard, var en viss själssvaghet, som gjorde honom lätt tillgänglig för fruktan. Kallades han en natt till en döendes läger, så lät han alltid budet vänta en lång stund, innan han gick med detsamma, och när han förrätiat sitt kall, och det ännu ej var dager, så lät han följa sig hem. Vi omnämna detta, för att ge elt begrepp om hans rädsla, som man skref på följderna af en sjukdom i hans ungdom, hvarföre han ej eller kunde gå in vid armeen, för hvilken han egentligen var bestämd, utan måste egna sig åt kyrkan. Peter Celestin Chambard blef Således prestvigd, och utnämndes till kyrkoherde i Croix Daurade, hvarest han vid den tid, vår berättelse börjar, bott en 27 å 28 års tid, utan alt hans argaste fiende skulle kunnat komma fram med ens den ringaste beskyllning emot honom. En dag, den 26:1e April, trädde den gamla Maria, pastorns hushållerska, som egde alla en sådans privilegier, tidigare än vanligt in i sin husbondes sängkammare, drog undan sänggardinerna och sade: — Ni måste stiga upp herr pastor; hör ni? Det ringer till morgonbönen. a — Och hvarföre skall jag stiga upp så tidigt, Maria? frågade pastorn.