Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1847, sida 1

—— ———— — a — ——— ä—————————— NN lade olikhet alltid sramdragas såsom ett; ifrån all vidare sorskning alskräckande hampspöke. Men latom oss litet mera följa med ainsändarenss satser; de äro nemligen till sin natur ett sådant utsökt Närnbergerkram, att de älven sor en stund kunna roa gammalt folk; 170 aErsarenheteno, säger han, ahar Usat, alt under den långvariga fred, som Europa åtnjutit, bar folkmängden i dess flesta stater tillvuxit hasligare, än näringsvägar till hennes försörjande kunnat beredas. Se der en kombination af bee grepp, somj äro till den grad falska och vanställda, att de blott kunna i vår tid fortfarande spela en röle i stats-lilvet, derigenom att vårt statslif mera berott och ännu alltför mycket beror af enskilt, inbillad statsmanna-visbet, än al allmän, på sakförhållanden grundad, omdömeskraft. Den der prohbibitist-satsen, att solkökningen gör fattigdom, är en af dessa besängdheter, som vid den ringaste allvarliga prölning måste förvisas lill dårhusen. Så länge det finnes ouppodlad jord; så länge den odlade kan göras mer fruktbärande; så länge saledes en tilltagande jordbruks-betolkning behofver en utvidgning af slöjdsliten; så länge savål landtmanna-industrien, som tillverknings-industiien hafva behof af större krafter, använda till forädling och afsättving af sina alster och produkter; så länge, genom dessa tillväxande och arbetande befolkningar, ett förokadt antal behölves lör slägtets intellektuella verksamhet, dess inre ordning och dess allmänna angelägenheters värd: bhuru i all verlden vill man då inbilla oss, att det sinnes för mycket menniskor och att den ena menniskan bör eller måste hindra den andra att njuta af denna jordens god.? Skulle man ej borjat inse, att det icke är jorden, som nekar sina skördar at den förökade folkmängden; icke lattjan hos det uppvexande slågtet, som vållar, att en tilltagande belolkning icke kan nära sig, utan att det är det absurda i lagstiningen och institutioner, som icke vill tillerkänna dem samma fria utveckling i sorvärs, som naturen; sorbin dtar i stället att belordra arbetets utveckling och frukter; med ett ord: att det är privilegier, obilliga förmånsrättigbeter, och vilkor för arbetets utosning, o. 5. v., som grundlägga fattigdomen gemensamt med den oliklet i intellektuel förmaga, som ständsväsendet och det ätven privilegierade eler ensidigt donerade undervisningsväsendet medsora. Se der de sanna, eller åtminstone de mest verksamma; orsakerna till den hos den arbetande hlassen tilllagande nöden, de ökade brotten, 0. s. v. Folkökvingen och freden, langt ifrån att vara sanna anledningar till dessa sorgliga företeelser, skulle blifra samhällenas lycka, om ej det inbördes kriget i hemlignet fördes al de privilegierade klasserna emot den öfriga besolbningen. Men insändaren kan ej uppfatta detta förhållande. llan ser blott allmanna uppresningar bland arbetarne jemte deras utvandring till frem mande vorldsdelar, samwt huru hsarje samhälle ser sig hödsakadt, antingen att utvidga gamla eller förskaffa nya nåringsvägar åt sin brodlosa befolkning, eller att försörja henne i fängelser och fattighus, eller att usskeppa henne. Han yppar vidare bela sin oförmåga att uppfatta samhållenas näringslif, då ban under dessa ensaldiga sramstallningar med all bytrakratisk grötmyndighet förutsätter, all näringsvågar till folkets försörjande, genom ett sjelstaget sörmynderskap, kunna beredas,? utvidgas, förskallas. Nej! det är just detta styrelsernas äflande att ombestyra folkets sorsörjningssätt, som våällat en stor del af dessa osverhlagade olyckor. bet är den sjelfklokhet, som regeringarne vilja tillerkänna sig i ledningen af national-iadustrien, hvilken förstör den; det är den, som uttömmer folkets krafter på icke lönande företag, och som hos folken försvagar håg och arbetsförmåga, under det den förvillar alla beräkningar och värden, Associationsandan är den enda samhållskrafl, som kan lyckligt leda nalionalindustrien på framgångens säkra bana; men för att den skall kunna oöra det. till allmän bätnad och enskildt — D CHi