Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1847, sida 1

A Feeg — det är likaså mycket de trenne rikenas geograsiska läge, deras ställningar och sörhållanden till de öfriga europeiska makterna och deras gemensamma politiska och naturliga interessen, som mäste bidraga, att åt ett förbund dem emellan gifva ett absolut företräde framför en förening med hvilken annan makt som helst, så vida nemligen man vid upprättandet af detsamma får fästa mera afseende vid de naltionella, än de dynastiska, imteressena. Danmark, Sverige och Norrige, begränsade i öster och vester af Östersjön, Nordsjon och Atlantiska hafvet, bilda i förening med hvarandra den del af det nordliga Europa, hvilken utgör en lika så naturlig som bestämd skiljemur mellan Östern och Vestern. Det är blott i söder, som denna det norra Europas mellandel, genom den danska halson Jutland, i en sträckning af omkring 145 geograsiska mil sammanhänger med Tyskland, likasom den stora Skandinaviska hallon i nordost, genom en betydlig större, men nästan ode och obesolkad landsträcka, är förenad med det öfriga Europa. Båda dessa landförbindelser med Europas kontinent äro imellertid ingalunda att betrakta såsom något binder för de Skandinaviska rikena att utgöra en särskiljande mellandel i det norra Europa ; snarare böra de uti ifrågavarande hänseende anses såsom nödvändiga vilkor för en varaktig förening dessa riken emellan. Egde nemligen icke dessa kontinentalsoreningar rum, och stode deremot Östersjön i förbindelse med med Vesterhafvet genom ett annat sund, mellan Jutland och Tyskland, och med norra ishafvet genom ett annat sund, mellan den stora Skandinaviska balfön och Ryssland, d. v. s. att alla tre rikena bestode endast af Öar; så besunne sig portarne till Östersjön icke, såsom nu, uteslutande i Skandinavernes våld, utan kunde då emot deras vilja hållas öppna i soder mot Tyskland och i norr mot ryska kejsarriket. be tre sund, af hvilkas stränder Danmark eger fem och Sverige den sjelte, skulle då icke på längt när vara af den vigt, som vu, då de bilda den enda direkta sjöväg till och från länderna vid Östersjön. Det tyckes liksom om naturen sjelf genom detta visa utstakande af Skandinaviens gränsor, ville hafva hänvisat på nödvändigheten af en förening mellan de trenne riken, af hvilka det utgöres, ja till och med soms om den gjort en sådan förening till eu nödvändigt vilkor för betryggande af deras sjelfståndighet och politiska betydelse, såsom gränsfolk mellan de östra och vestra mekterna, och på samma gäng för deras heder och välstånd. Det är just detta lyckliga, egendomliga läge, som gör Danmark, Norrige och Sverige till ett enda naturligt helt; det är just genom det, och derigenom att kusterna af deras båda stora halsoar och andra öar tillsammaus upplaga en areal af nära 4000 geografiska mil, som naturen liksom bar gjort det till en conditio sine qua non för de till en förening sins emellan af henne bestämda nationer att söka deras ÅPei til Roes og Magt på halvet. Det är lörnåmligast såsom sjömakt, som de tre med hvarandra allierade skandinaviska rikena äro i stånd till, att, vid ett utbrytande krig mellan Österns och Vesterns stora makter, upprättbålla sin neutralitet och skydda sina handels-interessen, och det är endast och allenast säsom en kraftig och öfvad sådan, som det blir dem möjligt att stånga Östersjön för hvarje inveller ulträngande fiende och derigenom afleda kriget från Norden, nnder det att dess åskor ännu bullra i ett aflägset fjerran. Det är detta, som utsör det vigtiga problem, hvilket Sverige, Norrige och Danmark, under en kommande tids politiska rörelser och konflikter, hafva att lösa; och lyckas derutinnan kunna de aldrig utan genom en stark och innerlig förening, genom en offoch defensiv allians, skrifven i djupet af nationernas hjertan och icke blott på papper i diplomaternes hemliga arkiver.