Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1847, sida 1

— —2yF——7—— klagan; men sållan eller aldrig har man esterforskat orsaken Vill den makt och det inflytande; de lyckats tillvälla sig. Hade man velat eller vågat anställa en dylik efterforskning, så skulle man snart hafva funnit, att roten och upphosvet till alla dylika solklårares välde öfver svaga själar är alt finna i den ljumhet, den liknojdhet, det med den förkunnade låran i strid stående lefverne, hvilka hos ordets tjenare i allmänhet uppenbara sig. Folket känner, att det har ett djupt andeligt behof; men bvari detta behof egeutligen består, kan det ej förklara sig. Ått det imellertid icke tylles af den lösa, andeliga spis, som dess tärare i allmänbet uppduka, det erfar det dagligev: Kommer så en prestman, eller tillochmed en lekman, hvilken med lagens hammare härdt klappar på det slumrande samvetets slutna dörr, ock den öppnar sig. Mörker berrskar derinne; orediga töckengestalter af ondt och godt, af last och dygd sväfva af och an i själens skymning. I stället för att nu så småniagom i det mörka rummet inslåppa strålar af sanningens klart skinande sol och efter band vänja det uppvaknade medvetandets öga vid ljuset, inkaslar läsarepresten deri — en brandsackla, och glådes åt sill verk, när de orediga tockenbilderna i vild förvirring rusa upp och söka undkomma den oumkring sig gripande elden; men tilsbakadrifvas af mordbrännarens med sageus dunder och blixt väpnade stämma. När allt brunnit ned; når de qvidande skuggorne dragit sig tillbaka i hjertats mörkaste vioklar; uår af byggnaden, som kunnat blifva ett Herrans tempel, endast äterstår en askhop, då sår den i larakläder holjde ulfven deruti, icke valsignelsens, outan forbanunelsernas frön, och af dem uppkomma sanatis meas svarta, kärnlösa skördar .... Mea hvilkas var skulden, att han så kunde handla, om ej deras, som af sin pligt borde halva funnit sig uppmanade att se till, alt själens mörker i tid blilvit förjagadt, alt tockengestallerna antagit den dem ursprung. ligen tillhörande form, att samvetet aldrig inslumrat, utan ständigt haft ett öppet öga för menniskans handlingar? — En svär räkenskap skall en gång varda affordrad dem, som genom sin försumlighet lagt makten i händerna på sädana, som endast kunna sönderslita, men ej bela; på sädana, som blott kunna vara själarnes bödlar, aldrig deras tröstare. Ä XVI. Än vidare vilja de radikale, att vårt lands industri skall upphjelpas och uppmuntras, dels genom meddelande af understöd at sadana personer, som egna sin tid och sina krafter ät allmån mnyttiga företag; dels genom premiers utdelande bland dem af allmogen, som uti industriellt hänseende föregå andra med samhäållsgagneliga exempel; dels genom nya nåringars spridande bland samma allmoge genom deriill utsedde, skicklige, af staten aflönade lärare; dels genom folkskolornas förenande med handtverksskolor der, hvarest detta kan låta sig göra, sedan först en på förnuftsenliga principer grundad näringslagstiftning satt hvar och en i tillsalle all på ärligt sätt försörja sig med sina händers arbete. Vi vete ganska väl, att stora summor redan blifvit af staten förskjutne till upphjelpande af vår industri; men thy värr hasva de blifvit använde i en så ensidig och skef rigtniag, att man, då mao undantager de vid sistförflutae riksdag af Ständerne beviljade odlingslånen, nästan kunde vara srestad påstå, att denna hjelp, i det stora hela taget, mera skadat än gagmat, derigenom alt den grundlagt det hårdnackade och oförnuftiga prohibitivsystem, som är efter år vetat att göra sig gällande. En högt drilvea industri bör och måste alltid framkalla välstånd i det land, der den idkas. Det blir söljakteligen statens pligt, att, så vidt dess tillgångar medgitva, underlätta och uppmuntra densamma. betta underlättande och uppmuntrande får doek icke ske så, att det blott kommer några få individer till godo, hvilka sedan rikta sig på det Re ——r——————— NN iiiiiniuiinni:nnnnnnnnnnnn —— 1— H —— —— O——— — —Y———ÄÅ—Ä— — —K —x— —L —kkn c Än::i:inn-nn —— LA