Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1846, sida 1

det eit of de mål, hvarför de ihärdigast och lyckligast stridde? Och Adelen sedan! ilvad är, under flera sekler, dess historia annat ån en strid för en. alldeles enahanda frihet? Det bör således förefalla hvarken otroligt eller oförklarligt, att allmogen, med så goda exem-. pel för Ögonen, skulle, om han får magten sin band, söka draga nytta af dem. Grundskatternes alskallande i Rorrige år således ingenting abnormt eller förvånande; att det utgör en scene af det skådespel, som Herr P. och hans trosförvandter vänta, nemligen samhållsupplosning, är deremot icke gisvet, dels derlöre att presternes och adelns osvanbemålde, lyckade sorsök visserligen voro skadliga för samhållet, men dock icke upplöste det, dels och bulvudsakligen derföre, att emellan den skatte-srihet, som allmogen vill genomdrifva, och den, som prester och adel genomdresvo, ingen sorts jemnsorelse eger rum; sättet, vilkoren, grundtanken äro af fullkomligt olika art. Då de andlige och verldslige berrarne togo sig skatte-frihet för sin jord och vältrade alla bördor på den öfriga, ieke adeliga och presteliga jorden, söker allmogen friheten för all jord, eller rättast för allas jord. En jemulorelse vore möjlig, om t. ex. allmogen finge eu öfvervägande magt och dekreterade, att skatteoch kronojorden skulle blifva skattfri, men sålerioch srålse-jorden ensam draga bördorna, och att han, allmogen, ensam finge ega skalleoch krono-jord. Då, och endast då, vore jemnsorelsen rigtig; men en löjlig barnslighet är allt tal om en jemnlörelse, så länge all jord kan egas och eges af personer af alla stånd och vilkor. Och att tanken på lättande af all jords onera, på de olika jord-naturernas afskatfande, icke är en bonde-tanka, åtminstone icke i Sverige, det kan Hr P. få veta, om han följer vår riksdagshistoria. Den tanken bar utgått från män, som svärligen kunna misstänkas för samhålls-upplösande, demokratiska masse-sympathier. Kan man sålunda icke tänka sig, att allmogen vill vållra sin jords bördor på andras jord, hvart inbillar man sig då att han åsyftar att vältra dem? He P. är färdig med svaret. Först och främst har han naturligtvis sin egentliga resrain att upprepa, nemligen att bönderne vilja ställa sakerna så, att obetydligt med stats-inkomsterne behöfves, all den stund de flesta uigifter böra undvikas, och deribland åtminstone hälften af hvad som åtgår till embetsmannalöner, detta alpha och omega af hans grubbel om sambälls upplösning. Men fullständigt afskaffande af bäde utgifter och inkomster vill han dock icke förutsätta; ych det återstår således att ul sinna, hvarifrän bönderne, efter hans tanka, vilja taga stats-intraderna. Han har intet annat att tillgripa än städerna, på dem måste alla skatter vältras. Förmodligen vilja då bönderne lägga höga grundskatter på fast egendom i städerna, höga direkta afgifter på handlande och näringsidkare? — Åh nej! någon ting sådant vill han vål icke insinuera, ty anledning dertill lärer han icke kunna uppleta, ehuru gerna ban säkert skulle vilja. Nej, detta skattebördornas vältrande på städerna består deruli, att de tagas ur tullen. Der ligger då den stora hemligheten. Icke det ringaste rörer det den djupsinniga prosessorn, om en hvar, som bar ett vpågorlunda utbildadt begrepp om stats-ekonomi och tull-lagslillning, ler ät den tanken, att det är stadsboerne, som ensamme, eller ens hufvudsakligen, betala tullafgifterna, i synnerhet i ett samhälle, der sjelfve landtmannen i de flesta orter beror af den utländska bandelen för sitt lissuppehälle. Att i ett sådant land tull-afgifterne drabba honom känbarare än någon, lärer vara temligen påtagligt, oaktadt åtskilliga försök, dem Hr P. gör, men som verkligen äro al så ringhaltig natur, att de icke förtjena en allvarsam pröfning. Huru föga demokratisk och bonde-artad den tanken är au aslysta jordens direkta, bördor och lägga dem på tullen, bevisas kanske bäst der