Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1846, sida 1

Vi vele icke besvara frågan för dem; vi uppmana dem endast att uppmärksamt se sig omkring och söka läsa i deras inhersta; till hvilkas kämpar de upphålvit sig, och i deras, för hvilka de bäfva och vämjas sjelfve samt önska meddela andra bäfvan och våmjelse. En händelse gör, att de sjelsve uti sin yttre habitus kommit att blifva lika den ene parten och dersore tro sig älven bafva större själsfrändskap med den. Men, vi upprepa, må de se sig noga om; må de forska och prölva, hvad som är sken, och hvad som är verklighet. Må de söka göra för sig klart, huru vida den massa som de blott på grund af förmögenhet betrakta säsom bildad, såsom motsatsen mot den råa massan, är i själ och bjerta mera oegennyttig, fördowmsfri, högtänkt, skarpsinnig, human, scamsor allt mera, än den andra massan, vän af den sanna bildningen, lörstar mera vårdera henne, är mera böjd att lyssna till henpe! På hvilketdera hället bor den rätta egennyttan, sjelsbelätenheten, dumdrygheten, hardhjertenheten, skrytsamheten, ofördragsamhbeten, med ett ord räheten — Vi påminna, atv vi tala om den massa, som har intet annat anspråk än förmögenhelen för att räkna sig till de bältre?, icke om den sanna bildningen, som till stor del, såsom man ser, sjelf är barnslig nog att räkna närmare slägtskap med denna klass, blott på den grund attilefnads-vanor, drägt, skick Åe. antyda en ytire likbet. Någon gång ät den rike verkligen bildad och den bildade rik; men det är icke om denna tillfällighet vi tala. ben, som vill förstå oss, ban förstår oss säkert. Den role, som den högre bildningen har sig sörelaggd i den politiska verlden, är, efter vär öfvertygelse, att medla mellan de båda ytterligbeterna i förmögenheten, att föra den enas talan hos den andra, att söka — och den, som allvarligen söker, ban finner — förtroende hos bada, sa vidt möjligt är. Till en medlare-role passar imedlertid illa att misstänka, anklaga, utskälla den ene och sluta ögonen för den andres fel, vore de än aldrig så grofva och i ögonen fallande — att spå endast olyckor af den enes inflytande och enda räddningen uti att förorda den andres. Genom denna falska åsigt har bildningen bortslöddrat sin enda sanna role och ställt sig på den punkt, att bon, i stället för att beherrska båda, gjort sig till den enes sjenare och stängt för sig allt iaflytande på deu andra. Och hvarföre är det, som den högre bildningen, lärdomen sålunda visat ifrån sig en vacker och vigtig bestämmelse, för att ikläda sig skepnaden al en tjenare, af en på ena bållet misstrodd, å det andra foraktad tjenare? Hvad menar hon verkligen med denna ömkliga role? Detta är i allmänhet svårt alt säga; och säkerligen torde svaret blifva olika för olika subjekter. Hos somliga kan meningen utgrundas, hos andra icke. Hvad som förebäres är deremot temligen konstant och enahanda hos alla; och så bjärt och skärande och så utan tvekan hafva vi icke nyss sett det uttaladt, som hos h:r P. Imedlertid kunna vi lugnt stryka ut åtskilliga af fantasierna, såsom om massans sträfvande att afskaffa konungamakien, bilda ett par tusen republiker, tillintetgöra allt bildningens välde, utrota all krigsmagt till lands och vatten, med mera af samma kaliber; delta är för mycket roligt, för att på allvar upptagas till vederläggning, och om det någonsin varit tänkt, så är det åtminstone icke inom bonde-bopen. En annan insinuation, som möjligen icke är ogrundad, innehåller, att massan vill afskaffa en hop skatter, d. v. s. göra sig sjelf skatisri, aflylta alla bördarna på jorden. Alt en sådan spekulation kan äga rum, dertill ger bistorien mycken anledning. När har en klass, som ägt öfvermagten, någonsin uraktlåtit att förråda en dylik tendens? Gjorde Kyrkan det? Skaffade icke presterne, då de hada å-sgtan Än säara ckattafrihat? Var icka