Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1846, sida 2

far. Möjligt är äfven, att den utländska posten blifvit hindrad al isgång i Balterna eller i Sundet. eiI (55 STNCKEGoOHS. ETT TtnRACI-KOMISKT MISSTAG. Gresve Segur beråttar i sina memoirer soljande händelse, som tilldragit sig under hans vistande såsom ambassadör i S:t Petersburg. En mycket rik engelsman, vid namn Suderland, bolbankir och naturaliserad i Ryssland, stod i stor gunst hos kejsarinnan. En morgon får han veta, att hans hus år omgifvet af vakt och att polismästaren begär att få tala vid honom. Denne embetsman, hvars namn var Reliew, inträder med en håpen min: lserr Suderland, säger han, jag ser mig, med en verklig ledsnad, beordrad af min nådiga monarkinna att utföra en befallning, hvars strånghet förskräcker och bedröfvar mig; och jag är okunnig genom hvilken förseelse eller förbrytelse ni till den grad har väckt hennes majestäts vrede. — Jag, min herre, svarar bankiren, jag vet det lika litet och mindre än ni; min sorväning är större än er. Men huru lyder då denna befallning? — Min herre, gentog embetsmannen, det selas mig sannerligen mod att meddela er den. — Nå då! skulle jag halva sörlorat kejsarinnans förtroende? — Om det ej vore något annat än det, så skulle ni ej se mig så bedrosvad. Förtroendet kan återkomma; en plats kan fås tillbaka. — Nå väl! är det fråga om alt landsförvisa mig? — Det skulle vara ledsamt; men med era rikedomar, tar man sig bra ut öfverallt. — Ack! min Gud, utropar Suderland darrande, är det då meningen att skicka mig till Sissberien? — Ack! derifran återkommer man. — Kasta mig i fängelse? — Om det bara vore det, från fängelset är en utgång. — Gudomliga försyn! skall man vilja gifva mig knut? — Delta straff är förfärligt, men man dör ej alltid deraf. — Nå då ! sade bankiren med gråten i balsen, är mitt lif i fara? Kejsarinnan, så god, så mild, som ännu för ett par dagar sen talade så nådigt med mig, hon skulle vilja . . . . men jag kan omöjligen tro det. Ack! var barmhertig och säg mig allt; döden skulle vara mindre grym än denna grufliga ovisshet. — Nå väl! sade slutligen polismåstaren med en jemmerlig röst, min nädiga monarkinna bar befallt mig att låta uppstoppa er. — Uppstoppa! utropar Suderland i det ban såg Reliew siint i synen; men har ni förlorat förståndet, eller skulle kejsarinnan ej hafva sitt i behåll? Men huru kunde ni emottaga en dylik befallning utan att visa det barbariska och orimliga i densamma. — Ack! min stackars vän, jag bar gjort bvad vi Ryssar vanligen aldrig våga försöka, jag lät förstå min sörvåning, min smärta; jag ville just älventyra några ödmjuka föreställningar, då min höga berrskarinna, med en vredgad ton forebrådde mig min tvekan och besallte mig att genast gå och verkställa den befallning hon gifvit mig samt tillade dessa ord, som ännu genljuda i mina öron: Gack, och glöm ej att det är er skyldigbet alt utan knot uträtta de uppdrag jag vårdigas gifva er. Det skulle vara omöjligt att måla den stackars bankirens förvåning, harm, ångest och förtviflan. Efter att en stund hasva låtit honom fritt få öfverlemna sig åt sin smärta, säger polismästaren honom att han ger honom en qvart för att ordna sina affärer. Då ber honom, besvär honom, bönfaller honom Suderland länge förgäfves om tillåtelse att få skrisva en biljett till kejsarinnan för att anropa hennes mildhet. Embelsmannen, besegrad af hans enträgna föreställningar, ger dock slutligen under stor ängest vika för hans böner, tager emot biljetten och ilar till grelve Bruce. Denne tror att polismästaren blifvit galen, men tillsäger honom att vänta och skyndar sjelf i all hast till kejsarinnan, Efter erhället företräde, berättar han saken för denna furstinna. Catharina, förvånad, utropar under afhörandet al denna besynnerliga berättelse: Råttvise bimmel ! hvilken fasa! Reliew bar i sanning mistat förståndet, Herr grefve, gack, skynda och befall denne tok att genast förlossa min stanhkare hankir ur hans förskräckliga belä