Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1846, sida 1

7 , ges en öfver behofvet talrik embetsmannaper, sonal, hvars anspråk på ökade löner och för, måner aldrig kunna mättas: så finner man här, utaf, hvilka stora svärigbeter hvarje styrelse har att öfvervinna, som allvarligt skulle vllja bindra folkets bördor. bå nu härtill kommer, atl det är dessa trenne klasser, som oaflitligen omgifva regenterne samt följaktligen vid alla mojiiga tillsallen och under alla tänkbara former kunna bevaka sina interessen, så inses lätt, huru oåndeligen svärt det måtte vara, att i bushållningen med statens medel införa sparsamhet och inskränkningar. Månne icke Gustaf den förste hade dessa förhållanden i tankarne, när han yttrade: the Svenske höfves en barsh Konung. i Vi medgilve visserligen, att en styrelse, som allvarligen skulle vilja lindra folkets bördor, kunde stota på åtshilliga stora svärigheter under sina bemödanden att utföra denna sin föresats; men oöfvervinnerliga äro de dock icke, så vida nemligen styrelsen eger folkets oinskränkta kärlek och förtroende. Stödd på dem och med goda, sitt kall vuxna, frisinnade rädgifvare vid sin sida, kan en svensk konung med trygghet utlöra de största och mest genomgripande reformer. Svenska folket har icke så mycket behof af en barsk, som fast mera af en kraftig och rättsinnad konung. Eger det en sådan, åtnjuter han solkets odelade kärlek och förtroende, häller nationen endrägteligen tillsammans och ledas dess handlingar med klokhet och allvar: då måste både aristokrater och hierarker maka åt sig och gifva rum äfven för de andra samhällsklasserna. Privilegiernas och partisondringarnes tid är då förbi, och en anvan tid, en tid med sanning och rätt till valspråk och med frid och välsignelse i sitt sköte skall då uppgå osver Nordanlandena. VI. De radikale vilja ock en ändamålsenlig reform i vår tull lagstiftning. Sadan, som denne nu är, med sina hoga skyddstullafgister och orimliga forbud på en mängd varor, som dock inom landet konsumeras, riktar den. blott nagra få sabrikanter på det stora belas bekostnad och bidrager att gora en stor del af folket, synnerligast i sjöstäderna och vid kusterna, till lurendrejare, smugglare, menedare, bedragare, spioner och skurkar. Piivilegier och institutioner, som demoralisera nationen, måste upphäfvas, måste försvinna; pligt, förnuft och menshlighet fordra det med hög röst. Så länge en lag finnes, måste den efterlelvas; men en lag, tillkommen för skyddandet af några monopolisters interessen och som berättigar kronan, att, tvertemot Regeringsformens uttryckliga ordalydelse, sätta sig i besiltning af enskilte samhällsmedlemmars egendom och störa husfriden, är, såsom institution, en vanheder för staten och en pestsmilta för en betydlig del af dess befolkning. Man kan äfven vara fullt öfvertygad om, att det steg till ett friare handelssystem, som England tagit och Frankrike star i begrepp att taga, icke kommer att blifva utan ett mäktigt inflytande både här och i andra länder. — Detär på tull-lagstiliningens mer eller mindre ändamålsenlighet som en af landets hufvudnäringar, bandeln, beror, och på samma gång som de radikale fordra en genomgripande reform af den nu gällande tulltaxan och de med dem sammanhang egande lagar och institutioner, fordra de naturligtvis äfven VII en på tidsenliga och förnuftiga principer grundad handelsfrihet, så val hvad betråffar den köpenskap, hvilken bedrifves med utlänningen, som den, hvilken inom riket, mun och man emellan, idkas. Denna för riket så högst maktpåliggande fräga har vid våra riksmöten flerfaldiga gånger varit ett föremål för de båda statsmakternas rådplägningar, utan att dock leda till nägra för landet gagneliga resultater, men väl till motsatsen af dylika. Prohibitivsystemets anhängare och försäkiare hafva alltid sökt och lyc