inom kathegorierna af andra och tredje klassens pastorater; och att hafva osta sokt och ingenting fått, kan på sin böjd väcka deltagande, men icke ersätta bristen på de i författningarne föreskrifna meriter. bet är Ins. sullkomligen obekant, huruvida någon petition till Herr von Sydows förmån blifvit framställd af Christianstadsboarne. Landssorsamlingen lärer hafva önskat sig magister Eklund till kyrkoherde. Och skall vigt läggas på en petition, må man icke heller förgäta, att pastor i Christianstad, så väl som i de flesta städer, bar sina bulvudsakliga inkomster från landsförsamlingarna. Vid valet till kyrkoherde hade detjemte magister Eklund pluralitet. Rektor von Sydow saknade de litterära meriter, som berättigade adjunkt Cronholm till ett asgjordt företräde, och synbarligen bar ingen opinion till Herr von Sydows förmån ygttrats, och har svårligen kunnat yttras för en prestman, som ej lätit höra sina gåsvor. Christianstads publicistiska organ har iakttagit djup tystnad i detta ämne, och ahvad vet jaga, säger Orwar Odd. Med anledning af nämnda befordringsfråga, tillate vi oss ytterligare följande reflexioner. Man har ofta talat om kyrkans losgörande från universitet och skola, och om församlingsboars berättigande, alt i önskningsoch petitionsväg inverka på utnämningen till kyrkoherdetjenster. Här är ej stället att närmare utreda den sorsta frågan. Så mycket torde likväl vara obestridligt, att förr än ersättning blifvit gilven åt akademiernas och skolornas tjenstemån, kan deras ännu existerande rättighet till presterlig befordran omöjligen dem beröfvas. Må man likväl icke glomma, att en rector scbole är till inkomsterna bättre lottad, än en akademiadjunkt, och att ban sällan presterat de specimina, som den förre. Hvad säkert ingen bestrider är, att litterära meriter mi ätnjuta rättvisa, och alt, så länge ännu gällande befordrivgslagar icke äro de jure upphälde, de ej heller i verkligheten annulieras och endast stå qvar på papperet. I omedelbart sammanhang med nämnde uppsatining stär svaret på den andra frågan. Dessa befordringslagar kunna ej suspenderas derföre, att allmänheten i en eller annan landsort bar sina sympathiet och antipathier. I annat fall borde en af inga förslag inskränkt rättighet att kalla till pastor hvem som helst tillerkännas sorsamlingsboarna. Om man stannade vid massans, eller nägra högmögendes, enskilda tycke inom kommunen; skulle befordringarue än rätta sig efter den ena och än efter andra principen, så inträder i besordringsväg en osäkerhet, : som för enskilda tjenstsökande är vådligare, än om det en gang för alla bestämdes, att utnämningen endast vore att anse som bekräftelse på en redan ät forsamlingarne öfverlaten valrätt. lus. bifogar tili denna uppsats några anmärkningar, som mera omedelbart angå kyrkoberden von Sydow och adjunkt Cronholm. ben förres utnämning är ett faktum, som sluter sig olvunget till flera föregående, hvilka tillsammanstagne gilva sannolikhet ät den förmodan, att styrelsen Önskar i Skane fästa så många personer som möjligt från de öfriga svenska provinserna. Skaningens kärlek till hembygden gör, alt ban ej söker sig från det landskap, med hvars natur och solklynne han är närmare förtrogen. berigenom ökas svårigheten att belordra skickliga subjekter, som hafva den olyckan att vara födde skåningar; och det i en tid, då konkurrensen bland tjenstsokaade i kyrkan är ganska betydlig. Utan att vilja spärra det ena eller andra landskapet med en skarpare demarkationslinie, kan man likväl önska, att den demarkationslinie måtte iakttagas, som författningarne uppdraga mellan den siörre och ringare skickligheten. Härtill kommer, att förflyttningar till norra Sverige ytterst sällan ega rum. Huru litet asundsvärdt det numera anses vara alt tillhöra, vi säga icke, den yngre, utan den lägre lärarepersonalen Lund, visar sig vid blotta jemförelsen mellan docenternes antal nu och för tjugo år sedan. i