naturligtvis med vanligt katt-tasseri och varsamhet, men dock omisskänneligt för hvarje mera bevandrad läsare, samt med lass af citater, fram till det resultat, att politiska rättigheter äro ett otyg, hbeldst om de anförtros åt flera, än några få utvalde, och att de medborgerliga vanligen äro så mycket bältre skyddade, ju inshränktare de förra äro. Den rätta ande-meningen häraf är väl icke svår alt genomskåda: ingenstädes kunna de politiska rättigheterne vara mera inskränkta, än der inga finnas; och sälunda äro autokratier de styrelser, som bäst försäkra menniskor om åtnjutande af de medborgerliga rättigheterna. Det är sannerligen skada, att Representations-kommilttens uppdrag icke lärer vara så vidsträckt, alt de äger yra sig om nyttan eller skadligbeten af solk-representationer i allmänhet; annars vore denna lilla officiella upstotning rätt interessant att taga i öfvervägande. Men nu lärer, ty värr, uppdraget vara inskränkt till frågan, huru en folk-representation bör vara inrättad, icke den, om en sådan skall finnas. För hvem och för hvad skrifver då vår ofliciele Blaffert? Vi kunna sannerligen icke utfundera något annat ändamål, än det ofvan antydda. Kunna Minerva och Aftonbladet efter den betan ännu vilja pådyfla regeringen, alt hon uttalar sina innersta tankar genom Blafferts mun, och kan regeringen smälta den insinuationen, att sådana kraft-upptlåg afspegla bennes hjertans mening, då har han, Blaffert, fasta på sin position och licens till allt. Skulle han äter blifva desavouerad, så har han åtminstone den glädjen att se länga näsor på de bada tidningarna och att åtnjuta samma hämnd på dem, som den Professor H. bade på den besvärliga inqvarteringen i sitt trå hus. Att denna hämnd dock endast vore en pis-aller, och att vär vän häldst såge det första alternativet, det kan man taga för osgjordt. Ögonskenligen år artikeln icke annat ån ett pahitt att i stor skala pröfva, huru längt hans tjuder är, och huru groft ban möjligen kan försöka, utan att blifva slagen på fingrarna. (Winterbl.)