Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1846, sida 1

OO VD OAS 1 10 UB duC Ccounal EUR fäll att ban drack mycket, och, då hon, vidare lillspord om bon önskat att bli honom qvitt, svarade: jag bad Vår Herre taga bort branvinssmaken, men icke önskade jag lifvet af honom, upplästes för henne doktor Skoläbergs viltnesberättelse rörande enkan Ekvalls uppgift för vittnet om hennes önskningar vid den Heliga Nattvardens begående; derefter hon förklarade, att hon var mycket ledsen under samtalet med doktorn och att bon ej kunde påstå doktorn bafva vittnat orätt, men ätt nennes yttrande dock ej varit så fullständigt, som doktorn omnämnt, utan något deräte. Vidare uppgal enkan Ekvall; att mannen varit asvåro emot alla barnen, synuerligast mot Wilhelm, men jemvål under en längre tid emot Sosia, som ock var atvär9 emot sadren; att modren ofta, då ban var alltför svår, beklagade sig för Sofia, dock utan att ana, det sådant kunde förleda henne till de svåra förbrytelserna; att Ekvall, bvars lynne efter flyttningen till Attarp först var agrufligen dåligtvo, tramemot hösten och julen samma är (1844) blef mycket bättre; alt, efter förgiftniogen den 5. te Juni, Ekvall, sedan hans tillstånd först förbättrats, om Söndagen blef sjukare; att; sedan enkan Ekvall nu mera i ett sammanhang öfvervågt de under ransakningen uppdagade omständigheter, äfven hon trodde doktorn hafva rätt i sin förmodan, att Ekvall fått in mera gist Söndagsmorgonen; att bon likväl icke ansåg detta gilt hafva blifvit honom tilldeladt i hafresoppan, deraf han ej förtärde något, eller i de två andra tillagade sapporna, dem han ej smakade; samt att det enda, hon säg honom förtära den morgonen, var sodavatten, aderi Sofi lade socker då det bornerade. 2 i Sofia Maria Ekvall upplyste härvid, att hon gaf sadren sodavatten; hvilket upphälldes än i ett deicksglas och än i en sillverbågare, som stodo vid sjuksängen, och att hon lade socker deri, men nekade, att något gift af hanne tillblandades. Angående spenatens tillredning uppgaf enkan Ekvall, att bon, som på morgonen straxt efter frukosten tagit mjölk ur baljan och druckit, men sedermera ej varit inne i köket, förrän vid spenatens sockrande, derelter återgått till väfkammaren, der hon sörblisvit, tills bon vid tjenstefolkets middagsmåltid äter begilvit sig till köket. Och då ordföranden nu tillfrågade henne, huru bon ansåg det vara möjligt, att Sofia kunnat hinna, osedd af Henriette, verkställa giftblandningen på den korta stund, då Henriette insatte sillen, svarade enkan Ekvall, att det alyckles vara omöjliglo, men vände sig till dottren, spörjande: HSosi, lade du giftet i, sedan jag gålt upp! Sosia bejakade denna fråga och båskref anyo, huruledes modren ester spenatens sockrande uppkom på våtkammaren och bad Sofia gå; och då modren nu inföll: ahur kan du säga, att jag bad dig lägga gift uti? Gud ser, all jag är oskyldig, och du Sofi, du vet det! Når la du i giftet, sa du? upprepade dottren äter sin förra uppgift om tiden och att modren bedt henne ilägga giftet. Ordförandens sörnyade fråga, om hon ej bedt Sofia gå efter giftet, besvarade enkan Ekvall med orden: anej, nej; nejsp; och förklarade hon derjemte, att det var pudersocker hon lade i spenaten; att i detta visst icke fanns något gift; att hon och barnen förtärde af samma socker; alt döttrarna bade tillträde till sockret så väl som modren, samt att hon icke hade någon kunskap om Maja Stina Forsbergs förgiftning, eller deri varit delaktig. Enkan Ekvall och hennes dotter fingo härefler asträda, och Hedda Magnusdotter Thorman förekallades. Tillfrågad om orsaken, hvarföre hon ioför häradsrätten aflagt särskilta bekännelser, dem hon FE 2 . SSR ao