någon öfvertalad att påtaga sig de uppgisna brotten, till hvilka hon icke eller vore skyldig, men alt adet kom an på det enskilla rummeto (i häktet) och att hon skulle afå de bättre, sedan hon bekänt. Hou sade sig älven sakna kännedom om tillkomsten al blodlefrarna i enkan Ekvalls kappa, förklarade sig ej minnas, huruvida hon haft omvittnade spörsmålet, ahvarsöre skall mamsell röra i sådan uselhet? och försäkrade på återupprepad fråga, att hon ej haft annan bevekelsegrund till sina erkännanden, än sin egen önskan att komma i ett mildare häkte. Thorman fick aftråda, och Per Wilbelm Ekvall, inkallad, tillspordes, om han kunde meddela någon upplysning angående förgiltningarna; dervid ban genmåälde, att han ej kände något vidare, än han sagt vid häradsrätten, bvilket astär i protokollet.o Åumanad att upprepa hvad ban till häradsrättens protokoll uppgilvit, förklarade han, att ban ej eller der kunnat meddela någon upplysning, emedan han ej baft kännedom om brotten. Han vidgick, att han fällt de honom till tast förda yttranden om föräldrarna, förklarade dessa yttranden hafva tillkommit af oförstånd och försäkrade, alt ban icke misstänkt sin syster för några brottsliga förehafvanden. Närvarande slottspastorn Wadell spordes angående enkan Ekvalls och hennes dotters uppförande i häktet efter afkunnandet af häradsråttens utslag, och tillkännagaf, att den sorra uppfört sig, såsom förut, stilla och väl; att dottren deremot, sedan bon blisvit insatt i samma rum med flere andra, till en del för svåra brott dömda förbrytare, visat fräckhet och med likgiltighet emotiagit pastorns besök och hans derunder henne gisna undervisning och förmaningar, samt att bon vid ett tillfälle for omkring åtta dagar sedan till pastorn yttrat, aatt det varit i sinnesförvirring, som hon under sitt vistande på länslasarettet kommit att bekänna på modren; amen att efter det så skett, så finge det så vara. Sofia Maria Ekvall, ånyo inkallad, erkände, att bon haft denna utlätelse till pastorn, men sorklarade, att bennes mening dermed icke varit, att bekännelsen på modren vore falsk; utan hade hon med yttrandet åsyftat, att hennes aför de yngre syskonens skullo sattade söresats att genom förnekande af modrens medbrottslighet dölja sanniogen blifvit under sinneslorvirringen rubbad, samt att hon, kommen till sina sinnens rätta bruk, icke ville vidare soka dölja sanningen och återkalla uppgiften. Samtliga de tilltalade fingo härefter företräda och tillspordes, vid hvilken tid den i Sofia Maria Ekvalls berättelse till förbörsprotokollet den 4:de Augusti 4843 omnämnda enkan Brandberg kommit till Attarp och huruvida hon ännu vore qvar derstädes; och upplyste så väl åklagaren som enkan Ekvall och Sofia Maria Ekvall, att enkan Brandberg, som är boende i Motala, icke varit på Atlarp vid brottens begående, utan kommit dit dagen före Ekvalls begrafning, som skedde kort efter den 20:de Juni, och derifrån afrest före häradsrättens andra ransakning i målet den 14:de Juli 4845. Aklagaren tillkännagaf jemväl, att den person, IB I Om ss — RV UR —— som algilvit en i häradsrättens protokoll den 6te sistlidne Juli iutagen skriftlig berättelse i en del målet rörande omständigheter, icke kunnat åberopas säsom vittne eller höras på ed, enär han undergått straff för stöld. Parterna underrättades slutligen, att protokollet, öfver hvad nu förekommit, nästa Måndag d. 7:de i denna månad kl. 42 på dagen för dem justeras, dervid åklagaren och Per Wilhelm Ekvall egde komma tillstädes, om de aktade nodigt; och skulle Konungens befallningshafvande i länet genom bref anmodas, att då för Kongl. Hof-rätten låta inställa häktade enkan Ekvall, hennes dotter och Hedda Magnusdotter Thorman, hvilka till länshåktet återfordes-o Enkefru Ekvall och Hedda Thorman hafva imellertid redan blilvit försatta på fri lot, och lära således icke vara fällda till något ansvar. Sofi Ekvall har, likasom vid häradsrätt, blil14