Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1846, sida 3

Hon sitter och sträcker sig på en chaise-longue, hon skälsvande sjunger till cittran en säng, och lägger djup känsla i orden; som ärter rouladerna trilla, minn sann; enolltonernas frolformler, om det gick an, uppväckte de döda ur jorden. När ungdomens ljufvaste ålder förgått, och karlarna alla Hinviterp försmålt, ej längre uthardar hon mäklar; hon djefvuln ger verlden, men i hemlighet hon roar sig sjelf, och hvem undrar pa det, som läppjat på kärlekens nektar? Ilon ville i brudstol, men det bar emot, för giftaspassionen hon fick aldrig bot, nu tjenar hon, som är detsamma, benäget till förkläde, om någon fru vill ge någon anm, än sin man, rendez-vous, och skalkas en stund med sin flamma. VII. ELiäsarepresten. En låsareprest han år just af mitt folk, det kittlar i sjähn. när försoningens tolk slår helfvetet opp på vid gafvel och visar oss andar, som, ända till knän, der vada precis, som osjäliga sän, i polar af fosfor och svalvel. Ilan slår uti lagen med knytnäfven takt, tills taslorna brista för knogarnes makt, och mödrar få missfall i kyrkan; små pigor de ljuta af ångest och qva!: de veta att vägen till himlen är smal och minnas sin algudadyakan. —— Or r KHCDA —