Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1846, sida 3

Han eger ej hjerta, ej känsla, ej vett, de pussiga kinderna svälla af fett, hans hud är af blodviten spräcklig; af ohyra kräla hans trasiga plagg, hans naglar de klösas, hans här är som ragg, hans u:dunstning osund och äcklig. Föraktad han kryssar sin lifsbana fram ; i laster, i nöd, uti nesa och skam, han ses sina dagar föröda; och nekar sist jorden åt honom ett skjul, så får han väl multna på stegel och hjul och korparna tjena till föda. IX. Spelaren. En spelare gnager, som masken, sitt bo, han saknar begrepp om all ära och tro, Å hans tjusning är kortlek och tärning; han suger sin nästa till merg och till ben; vid vaxljusens fladdrande, bländande sken begär han mång mörksens ogerning. llan frossar, han rumlar, förstördt är hans skick, roflystnadens furier bo i hans blick, ; han sitter hvar midnatt och rafflar; och skäckarnes klang ljuder hemsk, läter dof; han är som en skugga i Lucifers hof, vid helfvetets glödande tafflar. Sig hvirflar hans hjerna, sig reser hans här, med brännande pulsar han febersjuk stär, den gnistrande hägarn han kramar, att blodet ur naglarna pressas dervid; mellan fruktan och hopp der kämpas en strid, hans samvetsagg hugga som gamar. Fast minen är iskall, förhärdad och djerf,