Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1846, sida 1

och bästa beviset är nöden. De skandiska slöjdernas blomstrande slor skönjs på Alingsås, deras sreqdade mor, som ligger och drages med döden. Jag hatar allt prohibilist och allt tvång näring; I kärlek, i tal och i sång; jag tål inga skrä-theorier; Långt bältre ock vore, om det blefve lag, att flux konfiskera man fick alla slag af kontrabands-fysiognomier. III. BrukSppatäroherme. En brukspatron trifs ibland gulingar bäst, han sväller, som bullen, och jäser, som jäst, är dryg, som den engelske lorden; om tackjern och smide han lägger sig vinn, han tar emol pengar och räknar dem in, ban spelar och — får sig en orden, Han odlar sin mila, han odlar sitt hull, och skrifver rapporter, för ledighets skull, till hushållssällskapet i orten; han håller Minerva, han håller mamsell, ger fina middagar, och vid hans hötel står brukspatronsmärket på porten. För grufvornas undergång, hamrarnes sall.-w han tömmer champagneglasets träsande svall, när nerverna råka i spänning: han sköljer ner kurs och notering med gin, och lemnar Åtoujou r s, som en djekne, at hin affärernas hvirflande bränning. IV. Artisterne. Artister nes ljufva, forlossade land