Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1846, sida 1

emedan hon då står öfvergilven af alla. Om dessutom författarens sats vore rigtig, sa skulle den ju vara det i alla andra afseenden, som rörde folkets angelägenheter. — Vill han då påstå, alt Regeringen i ingenting skall tillkännagilva sin åsigt, icke förbereda något, icke meddela sin ersarenhet, sina sorhoppningar, sina välmenande afsigter i nägot sorr, an de hogvälborne och hogvördige behaga yttra, alt de åndtligen bevilja packet dess onskningar? Det är att befara, att ett sädant neutralisationssystem kunde blifva af temligen obehagliga följder. Men är det då vigtigare, att Regeringen framstår med forslag will fängelsebyggnader och straffsätt, lagreformer o. s. v., än att bon framställer sina omdömen om sjellsva ombudsmannaskapets rätta organism, bvilket är det väsendtligaste vilkoret för att fulkets beslut derom må kunna blifva upplysta och eniga med hennes egna goda afsigter? I sanning: man har svårt att fatta, huru en Regering kan vara likgiltig för landets representations-sorm, så vida det icke för henne äfven är likgiligt, om hon regerar ett upplyst, kraftfullt och lyckligt folk, eller idioter, slafvar och tiggare. Nej! den halsossicielle författaren må, bäst han vill, föreställa sig, att denna, säsom ban kallar den, Regeringens parlifrihet skall komma at fortiara, så våge vi sorutsäga, att det blilver omöjligt. bå det gäller ett helt folks välfärd, möste en regering gå öfver på folkets parti, eller ock äfventyra, att folket öfvergifver henne. Så visar fordna tiders erfarenhet, så visar äfven vår tids. Med väldig fart växer opinionen — och med ännu storre sakernas tvång. I tingens ordning ligger en vexelverkan mellan folkens inre och yttre verksamhet och intryck. Kanske stå utom oss redan färdiga de krafter, som skola väcka våra inre till lif! Kanske tändes gnistan inom oss, som skall fatta uti det förmultnade och tvinga oss till en nv statsbyggnad. I samma stund mäste handling aflösa doktrinerna, och beslutsambet godtgöra felstegen. Oemotständligt framstå då de nya formerna för den mognade andan. Men ve det folk, som då ej arbetat för dennas mognad, eller som låtit förleda sig att offra för mycket åt fördomarne och de enskilta interessena, i stället för att följa förnuftet och de allmänna rättsbegreppen! Då artikelförfattaren hoppas, att man är på god väg att komma ifrån 4840 års representutionsförslag och de åsigter, som ligga till grund för detsamma, så wo vi deremot, att svenska folket aldrig mera skall låta förmå sig att afstå ifrån de principer, som nämnde förslag hyllar och hvilka måhända ändamalsenligare finnas till sina detaljer utförde i det såsom Bondeståndets gemensamma tankar, af dess pluralitet 1843 antagna förslag ), hvilket mest konseqvent närmar sig till norrska representationssättet. vi äro sörvissade, att ju mera dessa principer ölfvervägas, desto mer skola de finnas öfverensstämma med nativnens allmänna tänkesätt — ett tänkesätt, som då det hemtar stod al ett förenadt brödrafolls erfarenhet och af ett annat för sin frihet och sjelsståndighet nu verksamt brödrafolks valönskningar, icke skall lata sig förvillas af standsoch klass-ifrarnes sophismer, eller underteyckas af en oklok politik, som stär färdig att för småakliga årelystaader uppoffra på en gång begge dessa dyrbara allierade i hvarje upprigtigt bemödande för Nordens framtid. hå Y ) Det så kallade Reformväinnernes förslag antogs aldrig af Bondeståndets pluralitet, utan blef, sedan Ståndet redan börjat upplösa sig och hemresa, af den genom ett slags tillstallning (liknande de vid 4830 och 4834 årens riksdagar qvarblifna minoriteten, genom upprifvandet af det en gång fattade beslutet) bitradt. Red:s anm. UTRIKES NYHETER. —2 22