Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1846, sida 1

HUM 1111101 MM II LP SANR I Sn L 2 OD AW TE — samma i all dess renhet. Hvarje ståndpunkt i verldshistorien, på hvilken ett folk i mer eller mindre mån kommit till medvetande af, att ett ditintills gällande, politiskt eller religiöst system olverlelvat sig sjellt, framkallar en reaktion emot det bestående. För tvenne arter af denna strid bar man iill tekniskt bruk ballstämplat orden Reformation och Revolution och med det sistnämnda, liksom med ett slags starkt slaglod sammanlödt radikalisimen, som, enligt visst solks förmenande, icke brukar nägra vapen hellre, än dem, som begagnas af bans sostersysler, revolutionen. Anhängarne af det förstnämnda af dessa stridssätt, de som befinna sig på reformvägen, slippa väl stundom undan med den med en söraktlig åtbörd uttalade benämningen al i beral ea; men för revolutionen mäste de radikale stå i sticket; den föra de med alla dess fasor och grymheter i sin sköld; deras gemensamma mäl är — republik) Och dock är benämningen radikalism, under hvilken alla Storbrittanniens demokratiska tendenser låta sig sammanfalla, vald derstades just derföre, alt den icke hänvisar på någon regeringsform såsom företrädesvis varande den bästa. Hadikalism och republikanism äro, i trots af deras olika beskaffenhet, beklugligtvis alltför ofta förvexlade och blandade om hvarandra. Den sorgfälliga skillnad i bestämmandet af gränsorna mellan den till revolution sträfvande radikalismen och den blow reformer äsystande liberalismen, för hvilken denne sednare balt så mycken möda ospard, bar icke hindrat be gge tendensernas motständare, alt, utan alt såsta sig vid den uppdragna gränslinien, med en sådan obestämdhet och i en så vidsträckt skala, schematisera och deducera sina anklagelser, att de båda kunna bafva fullkomligt nog deraf. För att nu bär blott meddela ett enda exempel på dylika från motpartiets sida gjorda framställningar, vilje vi hänvisa vära läsare till Berliner politische Wochenblatt sor år 1855, sid. 26, der det heter: alcke blott de äro republikaner (alltså pars pro toto radikale) som bekransa Marats byst, autan medvetande eller omedvetande arbeta alla adle för republiken, hvilka tro på folkets souaveränitet; alla de, som förneka aden gudomaliga rättena; alla de, som hälla monarken för aden förste sonctionnaire public; alla de, som yhalla före, att Frankrikes lycka och välgång är vendast och allenast att hoppas af utrotandet doeller ett fortsatt undertryckande af det element vi staten, hvilket de kalla Aristokrati. Vi uppyrepe det: alla de, som försakta dessa grundosatser och tro på dessa revolutionens fundamenytalartiklar, äro republikaner, antingen de öfver odet nivellerade Frankrike vilja sätta en konstiotutionell konung (einen König nach der oCharto) eller en president ; antingen de vilja obafva en eller två kamrar. 5 Demonstrationen bar, som man ser, närmast asseende på Frankrike och dess förhållanden; men der bakom bar man syftat på ett allmänt mal. Ungefär i samma anda hafva alla den europeiska historiens tilldragelser och resultater, med alla deraf följande statsrättsliga konseqvenser, blifvit sedan år 4789 framställde såsom verkningar af republikanismen och derföre af det reaktionära partiet samt och synnerligen, utan någon vidare appell, fördömde. ) Skulle man icke lätt kunna falla på den tanken, att den annars verkligt frisinnade Os tgötha Correspondenten hört någon radikalismens motståndare förkunna samma läror och sedan, utan någon vidare granskning eller undersökning, antagit desamma? Så ser det åtminstone ut; men vi kyse afven det hopp, att O. C., sedan han nu blifvu upplyst om sin irring, skall afhålla sig sån att framhäruda i densamma: tm annars