Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1846, sida 1

i——T—85ss— — ään gång skola hata ocn ITFUK-tå TådlkåLLUHCEe 118801 i sakens natur; men att t. ex. de s. k. am oderatliberaleo misskänna honom och underkänna hans förtjenster, det öfvergår all mensklig sattningssormåga. Nu vidare i texten! språkbruket har fixerat benämningarne dkaadikalb och dRadti kahi s mo för en bestämd omkrets politiska meningar och åsigter, hvilka med lika mycken rätt, som äran af denna benämniag fallit på deras lott, kunna öfverflytta densamma på deras diametrala motsatser. Detta skulle dock eudast förorsaka ett språkmängeri och en begreppsförvirriog, af hvilka man thy vårr mångenstädes, i synnerhet inom politikens område, redan allt för mycket lider. Ty hvad är mera vanligt, än att uppställa ett abstrakt begrepp af ett visst politiskt system, och under delta, såsom konsequenser af detsamma, subsummera bvad slags senomener man behagar, tillika med alla thy åtföljande subjektiva utvexter och sorgodtsinnanden? Gifves det vil för den öfverlägsna Makten ett beqvämare medel, än detta, för att icke blott hos de fruktande, utan i synnerhet hos de korttankte, hvilka äro våne att efter de mest tillfälliga och isolerade företeelser bedöma hela det politiska lifvets område, injaga farhåga och förskräckelse? Likasom Spanien, om icke hvad saken, dock hvad benämningen beträffar, är liberalismens bomland, så är äfven Eygland radikalismens fosterland. Mau bar velat finna olikbeten af de politiska bildningsgraderna och tendenserna i de olika solkslagens karakter, synnerligast i doras, som åro af en förherrskande romanisk blandning, eler hafva ett germaniskt ursprung. Denna olikhet stödjer sig dock väsendtligen på en mängd förutsättningar, som å ömse sidor sakna all stadig grund. Folkslagens bistorisk-ethnograsiska blandning, deras hemoris geografiska, lokala korballanden, deras ställning och annat dylikt utöfva på deras moraliska utveckling elt obestridligt inflytande. Men att vilja mäla. graden af en eller annan nations framåtskridande och slatslifvets olika schatterinsar efter en dylik måltstock, är åtminstone ett vågadt, om ock icke rent al ett outförbart förelag. Och som grader å den ena sidan af våra moderna statsförhällanden kunna dock blott uttrycken eLiberalism och Radikalismo tagas i anspeäk; de äro blott i qvantitativt, icke i qvalitativt, hänseende hvarandra olika; de ligga icke på langt när så vidt skiljda, som Spanjorens och Eugelsmannens nationallynnen. Här är dock blott fråga om ettspråk-och sakrigligt bestämmande af begreppet radikalism. — Hvad är sålunda dess enkla och enda betydelse? Från hvilken synpunkt har motpartiet utgått för att på sitt sätt soka tyda och förklara densamma? — Latom oss innan vi besvare denna fråga gå något tillbaka i tiden! Det skall sramdeles för oss lätta öfversigten af det stora hela. Radikalismen, såsom begrepp betraktad, är så gammal som verldshistorien; dess theori bar beledsagat menniskoslågtet från dess första uppkomst till innev. tid. Det praktiska af densamma har blifvit omfångsrikare i samma mån som menskligheten, både uti intensivt och extensivt hänseende tilltagit i bildnivg och upplysning — för alt nu äfven uttala detta al så mången förbånade ord. Helt annorlunda förbåller det sig visserligen med dess bestämda gestaltande, eller formantagande under vissa gilna förhållanden. För sättet, hvarpå den tillegnat sig sin nuvarande form, för den framtid den bereder sig, för det momentana förverkligande af de åsgter, lör hvilka den arbetat, — för allt detta, sägo vi, bar den att tacka dels sina stödjepunkter i det förflutna och dels de tvångsmedel, som dess motståndare mot den stundom tillgripit. Må men tillåta oss att påpeka dess sammanhang med det förflutna; ty detta ligger ju helt enkelt i kännedomen om verlds