förvandlad. En ovanlig glädtighet strålade ur hans ögon; del svårmodiga draget kring hans. mun, det hotande molnet på hans panna, allt var borta och han vågade att fatta Marias hand, trycka den till silt hjerta, till sina läppar, och den öfverraskade, högt rodnande furstinnan gjorde blott ett svagt motstånd emot hans djershet. — Jag kommer ej såsom sammansvärjningens hemliga budbärare, — sade Gregor, — nej. sköna, älskade Maria, jag kommer såsom czarens gesandt, jag är öfverbringare af Hans vänskapligaste helsning, af den försäkran, att allt det förflutna är glömdt, samt inbjuder dig på hans vägnar att genom din närvaro försköna den fest, som han vill fira i dag. Du ser så tviflande på mig, Maria, du tror, alt jag för första gången på många år skämtar? — Vill du narra mig, — sade Maria, — eller är du sjelf narrad? Man skickar dig säkerligen att kalla mig inför den obevekliges domarestol. — Tvärlom, — fortsatte Gregor, — vi få hoppas på er bällre framtid, det har lyckats mig att skaffa honom bevis i händerna på Menzikoffs brottslighet och väcka hans naturliga rätlskänsla emot vär fiende. Peter har sedan några dagar öfverhopat mig med nådebetygelser; den högsta, den djufvaste är, att jag får afhemla dig. Hvad vi tänkte tilltvinga oss på den törnekulla. farliga stigen, skola vi kanhända ernå på en jemnare bana. Prinsessan försönk i stilla betraktelser, sedan sade hon suckando: — Jag är ej van vid någon lycka, glädje, eller ens vid uppfyilandet af äfven blott den ringaste Önskan, det råder ett dystert öde öfver min tillvaro, och du får ej blifva ond på mig, om jag hyser tvifvel emot hvarje glädjens budskap. — Ack, den tvislerskan! — ropade Gregor munlert, — se dock på denna klenod, känner du den? Han drog fram en liten dolk under sin mantel. Ularia betraktade det prydliga vapnet. Fästet var