drande Svenskar och Norrmäån kunna vara att påräkna, dels burudant deras öde blifvit, bvilka redan dit emigrerat. Infordrades genom Kommerse-kollegium dylika fullt tillförlitliga och opartiska underrättelser, beledsagade med de råd, anvisningar, upplysningar eller varningar, som kunde finnas vara af nöden, och blefve dessa sedetmera, i form af kungörelser eller cirkulärer, uyplöste i rikets kyrkor; så visste folket, hvad de uti ifrågavarande fall hade au rätta sig efter, och mången, som nu, lockad af falska förespeglingar och derpå grundade dåraktiga förhoppningar, säljer hus och bem, och med de ssina på vinst och förlust begilver sig ut till en allägsen främmande kust, skulle utan tvifvel då, medan ännu tid vore, komma till besinning af sitt förehafvande och finna, att ban gjorde bäst i att stadna hemma i det land, der hans vagga gått, hvars språk han kände och hvars seder från barndomen voro honom bekante. Vi påyrke icke, såsom bruk är på åtskilliga andra ställen, förbud för utvandringar i massa till främmande länder. Må gerna hvar och en ega full frihet att utflytta eller qvarstanna, alltefter som han för godt finner! Men vi tro det vara Regeringens ovilkorliga pligt, att, älven i fall, sådana som det ifrågavarande, sörja för sina undersätares bästa och åtminstone icke utan råd eller varningar låta dem blindvis gå en mängd okända öden till mötes. Vilja de sedan icke akta på de råd, dem blilvit meddelade, och på de varningar, dem blifvit gifne; må de då skylla sig sjefve för hvad som derefter, genom deras egen lättrogenbet, eller okloka handlingar, dem drabba kan! Regeringen har då uppfyllt sin pligt; den kan vara lugn i det medvetande, att icke genom någon liknöjdhet eller lojbet halva på minsta vis varit vållande till de missöden, som möjligtvis kunna träfla de oförsigtige.